elisabethlindroth.se

Detta inlägg innehåller reklam via annonslänkar för Lindex

I måndags åkte jag till Umeå för att klippa mig (visar bild sen när jag lyckats ta en) och skulle egentligen bara köpa lite vårkläder till barnen men hittade visst lite mer till mig………

Jag var i Berlin för fyra år sedan och hittade då en suuuuperfin, tunn kappa eller vad man ska kalla den för typ 200:-. Har haft den såååå mycket varje sommar och nu börjar det sticka ut lite trådar överallt och blev därför väldigt glad när jag: 1. hittade en jacka direkt jag gick in på Lindex och 2. insåg att de precis just den dagen hade 50% på jackor.

Ni fattar väl varför jag blev kär? Föll handlöst för denna linneblandade kappa, både modellen och färgen. Den finns även i gul och är absolut inte ful då heller.

Testade faktiskt en annan jacka också, som var OTEEEROOOLIGT fin, nämligen:

Denna avslappnade fining i vid modell hade typ exakt allt jag önskade mig. Den fanns även i svart, vilket ju är en färg som passar JÄMT fastän den rostbruna var snäppet finare. Dock fick jag inse mina begränsningar och hängde gråtande tillbaka jackan på galgen. Har inte glömt den för det…

För att göra allt ännu svårare har Lindex just nu så sanslöst mycket fina sommarkläder! Vad säger ni om att springa över gröna ängar i den här gula, fladdriga klänningen? JAG ÄR DÅ PÅ!

Älskar den här skjortan och allt med den! Avsaknaden av krage, puffiga ärmar och mönstret!

Jag är verkligen en skjortornas kvinna men tycker ofta att de blir för långa och så slutar det med att jag knyter dem och sedan är de skrynkliga 4 ever. TADA! Problemet löst! Dragsko i midjan på denna snygga skjorta!

Nä men vi avslutar väl med ÄNNU en skjorta och vad gillar man mer än en skjorta? Jo, ett matchande set med skjorta och shorts! Skjortan finns att köpa HÄR och shortsen HÄR!

Nu får sommaren och semestern komma, så att vi kan springa över de gröna ängarna och vara ledigt men jävligt snyggt klädda!

Ska fortsätta vårda min stackars urinvägsinfektion nu. Fick penicillin idag så nu sitter jag mest bara och tycker synd om mig själv och längtar tills jag får ta nästa dos så att det snart går över.

40

Tisdag igen och ännu en gång sitter jag här i mitt kök när barnen somnat för sin första natt hos mig. Känner så himla mycket och samtidigt absolut ingenting. Så rörigt och samtidigt helt avstängt. Det är lite som jag skrev till en vän igår som precis separerat, att leva varannan-veckaliv är som att ständigt vara jetlaggad. Precis när du börjat landa i ett liv ska det andra ta vid och vice versa.

Det ständigt usla samvetet över att njuta hejvilt av att få sova hela nätter, gå på stan utan barn och bara tänka på sig själv en vecka och det eviga saknandet efter min kärlek när jag är med barnen. De två liven som på så många sätt är mina men som på lika många sätt inte riktigt går ihop.

På sista tiden har jag mer än någonsin insett att jag måste försöka göra något mer av mitt liv. Mitt liv blev liksom mer MITT när jag separerade, det är ju ingen annan som är med i det varje dag. Jag har också sett fram emot att försöka få bli mer självständig, få känna att jag faktiskt klarar mig själv, innan jag kanske flyttar ihop med Olle någon gång i framtiden. Har drömt om ett litet hus på landet där barnen och jag kan bo, där jag kan öppna dörren och släppa ut Åke, utan att vara livrädd för att han ska bli överkörd.

Jag har sett fram emot ett liv som är kul även när jag har barnen. Nu är det tyvärr så att vi är begränsade av att bo i en lägenhet när situationen med Åke ser ut som den gör. Många andra faktorer spelar också in, som jag inte riktigt är så sugen på att skriva om just för Åkes skull. Det är helt enkelt inte ultimat, det liv vi lever tillsammans varannan vecka. Samtidigt står jag här, helt nollad. Inget kapital, ingen plats i någon bostadsmarknad och ingenstans att ta vägen. Kan ibland bara rasa ner i mörkret när jag tänker på det, att jag inte kommer att ta mig någonstans utan en man som ska hjälpa mig. Jag har inte råd, inte möjlighet, att köpa ett hus själv.

Samtidigt tänker jag då på den här enskilda firman som jag skrev om i förra inlägget (för hundra år sedan, sorry), att lite extra inkomst här och där kanske skulle kunna hjälpa mig att bli mer självständig. Att det kanske är där jag ska våga börja, och kanske på sikt få tillbaka någon sorts självkänsla, en känsla av att jag faktiskt kan klara mig själv.

Mitt i alla mina känslorus satt jag igår och scrollade igenom min telefons anteckningar. Där, bland listor med bebisnamn, handlingslistor, bankkoder, kulörkoder och annat, stod en kort mening på fyra ord.

Den lilla meningen säger så mycket om hur mitt liv tyvärr känts de sista åren, kanske ända sedan jag skrev den. Gry var bara en liten bebis, Åke var två och allt var egentligen frid och fröjd. Men den anteckningen ville ut och fastän jag idag inte riktigt minns när eller varför den hamnade just där, så är den så talande för hur jag känt mig sedan dess. Den är också väldigt långt ifrån hur jag känner mig nu, för det här året hittills har gett mig mer känslor åt alla jäkla håll än något år gjort på LÄNGE.

Jag är lycklig, jag är rädd, jag är orolig, jag är förvirrad, jag är trött, jag har sån sjuk energi, jag är så jävlajävlajävlajävla kär, jag är aldrig någonsin ensam, jag klarar allt jag tar mig för, jag är LIVRÄDD, jag är stark, jag är svag.

Och jag tänker att bara genom att tänka allt det här, att liksom kunna backa några steg och se på sitt liv så, innebär att jag och den där tre år gamla meningen inte längre hör ihop. Jag har gjort saker sedan dess för att komma någonstans. Just nu vet jag faktiskt inte vart men jag vet att jag är på väg.

Ja, herregud vad livet tar en på långa omvägar i detta jetlaggade liv! Hade aldrig någonsin trott att det var här jag skulle vara just nu men vet ni? Jag är lycklig. Och det borde jag verkligen få vara.

135

I samarbete med Boråstapeter

Som ni vet hänger jag varannan vecka hos min kille, Olle. Han bor inne i Skellefteå, uppe på ett berg som heter Vitberget, i ett fantastiskt 50-talshus. Som ni kanske också vet är jag en person med rätt så mycket energi, fart och eventuellt också en gnutta kreativitet. Just på grund av detta tog det inte direkt superlång tid innan Olle och jag började spåna på hur vi tillsammans kunde hjälpas åt att göra hans hus lite mysigare.

Det var dels dags för byten av sovrum mellan far och barn, dels rätt tomt och vitt överallt, vilket den fina husägaren kände sig lite trött på. Ganska snart blev spånandet verklighet och nu är två sovrum, en liten toa plus ett stort vardagsrum/matrum förändrade. Jag är livrädd för att vara en sån som bara kliver på och kör över min snälla kille med min smak och mina planer och har verkligen försökt få honom att ta beslut eller åtminstone vara med på alla beslut. Det är trots allt hans hus och han och hans barn som ska trivas här. Att jag tycker det är mysigt de veckor jag är här är så klart en enorm fördel också.

Vardagsrummet är uppdelat i två rum, där en inrymmer soffa och tv och den andra matbord. Alla väggar här var vita och många möbler av teak.

Vi började med att planera och kom fram till att det skulle vara fint med en färg i matsalsdelen och en annan i den andra. Olle var också sugen på att försöka byta ut de mörka möblerna, så vi började spana i säljgrupper på Facebook.

Så kom då dagen då Boråstapeter släppte sin nya kollektion, Falsterbo II och jag direkt såg tapeten Dahlia Garden. Skickade genast en bild till Olle och skrev något i stil med ”den här i matsalen?”, och räknade inte med att han skulle hänga på men han föll för den lika handlöst som jag.

När vi bestämt tapet eller färg i ett rum, blev det ändå lite enklare att välja något passande till det andra rummet och efter ett gäng provburkar hittade vi en grön kulör (otippat) som passade perfekt mot tapeten och som jag även målat med ett gäng gånger förr med stor framgång, nämligen Mizzle från Farrow & Ball (inlägg om kulören finns HÄR och HÄR)!

NOG BABBLAT! känner båda ni och jag nu tror jag. NU KÖR VI BILDERRRR! Vi börjar väl med förebild? Den är tyvärr extra deppig, då jag helt glömde fota innan vi tog bort allt som faktiskt gjorde rummet fint. Nu är det bara tomt och vitt men det är väl mer effektfullt med extra ”ful” förebild?

Och så en efterbild va? Vi har ännu inte fått upp grejer på väggarna eller alla rätta möbler men det är ändå sååå fiiiiint!

Jag älskar att tapeten är så varm och mönstrad men ändå så jäkla enkel på något sätt.

Här ser ni även en skymt av den gröna väggen intill i kulören Mizzle som fan är snygg ÖVERALLT och JÄMT. Ni ser även krukan Johannes, som finns att köpa på mitt jobb. Hatar inte direkt att ha världens bästa inredningsavdelning där jag jobbar, plus färg, tapet och allt annat jag älskar.

Just på tal om inredning, färg och tapet. Jag får ofta frågor om just detta, både av läsare/följare och av bekanta, som vill ha tips och råd från mig. Det här är någonting jag fullkomligen ÄLSKAR att göra och anser mig faktiskt ha rätt lätt för men är också livrädd för att vara skrytig om det om det kanske inte stämmer?!?!

Hur som helst, jag har på sistone funderat på om jag faktiskt inte borde starta eget och börja ta på mig lite uppdrag. Börja enkelt och testa lite och kanske på sikt våga ta lite större steg. Vad tror ni, ni som ändå hängt med mig på måååånga projekt, är jag en helt galen person med storhetsvansinne eller skulle det kunna vara något? Snälla hjälp en ängslig själ!

Nu ska jag återgå till att ligga i en säng, scrolla på en telefon och kramas med min kille. Sånt man faktiskt får njuta av under en barnfri söndag med sin kärlek.

176

Inlägget innehåller annonslänk

Så var det barnvecka igen. Krasch, boom, bang, in i det andra livet, lägenheten och de små älskade barnen. Bitterljuvt, som typ allt i livet ju är? Har haft det rätt kämpigt den här veckan med att försöka sortera ut saker i mitt huvud. Det går sådär men jag kommer alltid till slutsatsen att jag ALLTID längtar framåt. Jag längtar absolut aldrig tillbaka och njuter 0% av där jag är nu, utan strävar framåt hela tiden.

Visst, till viss del kan det kanske vara bra men varför går det liksom inte vara här och nu? Kommer man någonsin komma dit?

Som vanligt känner jag mig tisdagslåg. Förra veckan saknade jag barnen, nu känner jag mig saknig efter min kille. Får många frågor om honom och jag fattar att ni vill veta saker! Vi gick på vår första dejt i november, han är så himla fin och jag är så förbaskat fnittrigt kär i honom. Mer än så tänker jag att det blir svårt att skriva om, eftersom jag vill låta det ta sin tid. Han har barn och andra viktiga i sitt liv som jag vill låta hållas borta och lära känna ordentligt själv först. Det kommer när det kommer!

Nu ska jag försöka njuta av nuet och stunden och krypa ner mellan mina barn och läsa en bok som jag väntat på en mindre evighet! Den kom ut redan i helgen men på iBooks först idag. Läser alltid på telefonen sedan jag fick barn, så jäkla smidigt att slippa ha på lampor och bläddra med sidor som tydligen låter som flygplan med tanke på hur lätt barn plötsligt kan vakna.

Hur som helst, boken heter Sen for jag hem och är del nummer tre av Karin Smirnoffs geniala böcker om Jana Kippo. Skrivna på ett sånt fantastiskt annorlunda vis och så jävla fängslande. Alla som är vid sina sinnens fulla bruk bör läsa dem alla och för att vara extra vänlig hittar ni dem genom att klicka på nedan länk (eller på iBooks eller liknande då så klart):

HÄR HITTAR DU DEM!

Hoppas ni mår bra!

91

Vill bara kika in och säga TACK för att ni är så många som skriver att ni vill fortsätta läsa bloggen. Det gör mig förstås oerhört peppad, för det är ju lite som ni skriver, att det är kul när jag uppdaterar. Lika kul är det för mig när ni ger respons och feedback!

Nu är mammaveckan över och jag bar just ut Gry gråtande till pappans bil. Det är så fruktansvärt vidrigt att se sorgen i hennes ögon när hon inser att vi ska skiljas åt och känna att det är mitt fel att den måste vara i hennes ögon.

Och att sen komma in till en helt tom lägenhet som är tystare än någonsin förr och överallt finns spår av dem. Ett glas på köksbordet med en liten bit macka kvar bredvid. Greta Gris-figurer i en sko i hallen från i morse när de åkte båt. Ritpapper på golvet och en obäddad säng där vi precis låg och myste och skrattade. Det gör så jävla ont och kommer nog alltid göra det. Hoppas bara att den kärlek jag känner till dem är stark nog för att de ska förstå att jag älskar dem precis lika mycket fastän vi ses mycket mindre nu.

Usch, nu ska jag städa bort dem. Det känns så vidrigt men det är faktiskt lika bra att göra det direkt. Sen ska jag ta ett långt bad och ikväll tänker jag åka och få en tröstande kram av min kille, som jag går och saknar alla dagar jag har barnen. ALDRIG ÄR MAN NÖJD.

Kram till er!

138