elisabethlindroth.se

2020 började inte direkt som något blogg-år för mig. Ber så hemskt mycket om ursäkt för detta! Först ber jag om pengar för att hålla igång min blogg och sen skriver jag inte. Har tänkt på den och er men energin och lusten har inte funnits där. Det är som att så mycket pågår att jag inte har någon lucka i huvudet där saker kan komma ut.

Om jag ska vara helt ärlig så har jag varit omsluten av ett rätt tjockt mörker den här veckan. Jag skulle i vanlig ordning få barnen men min kropp ville bara skrika. Den skenade iväg med pulsen, flimrade mina ögon och ville bara ligga i en hög och gråta.

Känslan av en kropp som så tydligt ropar nej när man precis ska få ha sina älskade barn en vecka, gör inte direkt att man känner sig som en kanonmorsa. Men vet ni, DET ÄR SÅ JÄVLA TUFFT.

Att dels ha två helt olika liv varannan vecka, där hjärnan knappt hinner ställa om sig och dels ha två rätt små barn, varav den ena med en npf-diagnos (kommer skriva mer om detta sen när det känns som dags), det kräver så JÄKLA mycket av en ensam förälder. Det är liksom ingen paus, ingen att bolla med och ingen som ger en lite sovmorgon lördag klockan 05.00. Det kommer så klart bli mer enkelt och falla på plats men nu så här i början är det verkligen smärtsamt tydligt hur mycket det tär.

Av olika anledningar är det dessutom rätt svårt med allt det nya, ny lägenhet, ny bilresa till förskolan, ny säng och ny mamma till viss mån. Det är också väldigt svårt med allt det nya att för mig ta sig ut ur lägenheten, så många helger känns det som att vi sitter isolerade på någon anstalt, där kvadratmetrarna bara krymper för varje timme, som lååååångsaaaaaamt går mitt i mörkaste vintern.

Att krascha en gnutta är så klart ändå något bra. I mitt fall innebär det att jag försöker göra förändringar, för jag vet ju att det här livet är det liv jag ska leva nu. Det måste liksom fungera, det finns inget alternativ. SÅ, vad gör man? Jo, det svåraste man kan göra; man pratar om det. Man blottar strupen och berättar om det som känns jobbigt och svagt. Man hittar stöd, delar erfarenheter och ber om hjälp.

För det är inte bara mörker jag var omsluten om, utan också så många fina, underbara och omtänksamma människor ställer upp. Detta har gjort att jag hittills klarat veckan, sovit bättre än alla nätter hittills och inte känt mig helt håglös inför en ledig helg med barnen.

Det är därför jag nu sitter med min dator i badrock efter ett härligt bad med Åke, ett doftljus tänt, solen i ögonen och Gry hos sin farmor. Det är därför jag imorgon ska få spendera tid med bara Gry en stund och få ge henne all min energi, liksom jag ger Åke min nu.

Jag kämpar på och försöker intala mig själv att jag visst är en bra mamma och människa, fastän jag ibland nästan går sönder av jobbighet.

Jag ville bara kika in och säga att jo, jag lever! Men livet lever lite för mycket med mig just nu bara.

Puss!

168

Jag har insett att största anledningen till att jag inte sätter mig och bloggar så där naturligt är för att jag inte berättar allt för er. Sedan jag startade bloggen har jag ju varit ganska öppen och ärlig med mina tankar och känslor men nu är det så mycket jag håller för mig själv. Främst för att mycket ju handlar om fler personer än mig och alltså inte är min sak att skriva om.

Detta leder till att jag inte kan dela med mig av allt som är väldigt jobbigt och tungt eller det där underbart pirriga som är så jäkla fint. Jag antar att tiden kommer göra allt lättare, att jag ska hitta ett sätt att kunna fortsätta berätta saker för er utan att det för den delen inte går ut över någon annan.

Idag är sista dagen av 2019. Överallt ser jag sammanfattningar av året som varit, folks nio mest lajkade bilder på Instagram och några kloka ord om vad alla lärt sig och upplevt. Mest om hur de älskar sin familj, sina barn, sina partners och hur allt, trots att det varit jobbigt stundtals, ändå är helt perfekt. Så KAN det ju vara men eftersom jag varit den personen på internet som farit med osanningar om mitt liv under ett par år, är det just nu så svårt för mig att göra någon sorts resumé av året på samma sätt som jag gjort innan.

Jag har mest farit med osanningar mot mig själv, något som är smärtsamt tydligt när jag försöker titta tillbaka på bilder och upplevelser under det gångna året och även åren innan dess. Jag kan inte uppbåda så mycket lycka och glädje från tiden som varit, den tid när jag ”borde” ha varit lycklig. Denna känsla av borde är nog egentligen den största skurken, den sätter så mycket press på hjärnan, som hela tiden försöker uppnå en stadium av lycka som borde finnas någonstans men som kanske inte gör det. Och kanske MÅSTE den inte finnas? Kanske kan man ha så mycket annat så att man kan vara glad och nöjd ändå?

Ibland kan jag faktiskt skämmas över hur jag målat upp mitt liv på sociala medier, hur jag kanske gett andra känslan av att jag uppnått den ouppnåeliga ”lyckan” och bidragit till någon sorts stress. Visst, jag har varit väldigt ärlig med er också och inte bara visat upp saker som är rosenskimrande men det är så mycket annat som inte syns, allt det man inte kan skriva.

Vill slänga in en brasklapp här nu, jag har absolut inte haft ett dåligt liv. Har inte levt i ett uselt förhållande med en usel man. TVÄRTOM! Däremot har jag levt på ett sådant sätt som inte gjort någon sorts susen för MIG. Har letat och letat efter varför jag mått dåligt och missat svaret gång på gång, fastän det stått en millimeter framför mina ögon.

Nu ser jag försiktigt på kommande år och årtionde. Hur kommer det ens att bli? Jag tror och hoppas att det kommer bli bra, tryggt och lugnt. Att jag äntligen får landa och känna att alla andra kanske inte bättre än mig, för mig. Att kanske få känna att JAG är bäst för MIG och utgå från det.

Innan jag avslutar ännu ett rörigt och babbligt inlägg, kan jag ju skriva om det jag faktiskt kan skriva om.

Jag kan skriva om att jag slutat snusa. Att jag är inne på dag nio och saknar snus innerligt.

Jag kan skriva om de dagar när barnen åker härifrån och jag faktiskt kan njuta av ensamheten. Storstäda, vila med serier, ta en lång dusch.

Jag kan skriva om de dagar när ensamheten inte är välkommen. När allt känns mörkt och som att ingen i hela min värld finns kvar. När man är HELT ensam.

Jag kan skriva om känslan av att inse att jag kanske inte är förbrukad som person, som kvinna. Att jag trott att jag bara är en liten pöl på marken men kanske kan vara något mer än så för mig själv och någon annan.

Jag kan skriva om sorgen när man ska storstäda efter att barnen åkt och ser att lekleran är kvar på köksbordet. Om hur det skär i en när man hör sitt barn gråta hela vägen till bilen från lägenheten. Om hur man känner sig värdelös och usel som inte finns där jämt.

Jag kan skriva om hur otroligt kärleksfull och pigg (nåja, lite) man ändå är när man varit utan barnen och får rå om dem igen.

Jag kan skriva om att jag grät när jag öppnade denna bild på datorn när hon inte var här.

Jag kan skriva om hur stark jag ändå känner mig mitt i allt. Hur stolt jag är över mig själv som lyssnade på min egna, svaga röst där inne.

Jag kan skriva om hur bra samarbete Leif och jag har fortfarande. Hur vår starka vänskap som vi alltid haft och att vi valde att ta detta beslut innan vi tappade all respekt för varandra, gör att det känns som att vi kommer fixa detta galant!

Jag kan skriva om hur otroligt svårt det är att vara vuxen. Att klara allt man ska klara som barn, förälder, vän, partner, kollega och framför allt som sig själv. HERREGUD VAD VI GÖR DET BRA, VI VUXNA!

Gott nytt år, nu spöar vi skiten ur 20-talet!

228

Nu har det gått en dryg månad sedan jag fick nycklarna till lägenheten. Jag målade som en jäkla galning de första veckorna, hallen, sovrummet, badrummet, köket och barnens rum fick ny färg. Nu har jag bara vardagsrummet kvar, har tänkt försöka hinna göra det klart under julledigheten.

Det är ju ett rätt spartanskt hem man hamnar i så här i början. Fastän man tagit med sig vad man tycker är mycket från det förra hemmet, inser man väldigt snart att det inte alls var mycket. Varje dag inser man vad som saknas; en sopkorg, en skurmopp, en mikro, kaffekoppar, olivolja och VIPS!, är man uppe i rätt enorma summor pengar.

Har hittills inte riktigt fått allt i ordning, vare sig hemmet eller ekonomin, men det börjar mer och mer likna ett hem ändå.

Jag trivs väldigt bra och barnen har tagit allt rätt okej måste jag få säga. Värst har det varit för älskade, älskade Åke, som har lite extra svårt med förändringarna. Det blir bättre men kommer bakslag till och från, vilket så klart är helt förståeligt. Då är jag så himla tacksam över Leifs och min relation, så vi kan hoppa in och hjälpa varandra. Eller, mest är det Leif som får hjälpa mig eftersom hans hem redan är ett tryggt hem för barnen jämfört med mitt.

Det är inte ”bara” att dela på alla ägodelar och sedan tro att allt ska falla på plats. Det kommer att ta tid, både för oss och barnen och bara att inse gör att det känns lite lättare. Samtidigt är det så jävla påtagligt att man är ensam, de där kvällarna när barnen vägrar sova, är ledsna och båda vill ha tröst samtidigt. När man inte bara kan ropa på den andra och få hjälp.

Det är otroligt många saker man inser när man bott ensam en månad och mer kommer det så klart att bli. Tänker att ni får följa med i allt det här och hjälpa mig att reda ut mitt stackars liv en gnutta, vad tror ni om det?

Känner mig för övrigt lite nervös över att blogga helt plötsligt! Efter fem år är det ju liksom ett helt annat liv som sker här jämfört med innan. Vad vill ni läsa om? Vad vill ni veta?

Min tanke var att jag skulle vänta med att blogga tills suget kom tillbaka och nu börjar jag känna det! Ser fram emot att få häva ur mig tankar och långa analyser i vanlig ordning, nu när hjärnan faktiskt börjar vara lite mindre rörig än den varit under den senaste tiden.

Nu ska jag strax krypa ned med denna lilla lintott, Åke sover med sin pappa i natt. Vi har delat upp oss vissa nätter, just för att låta det ta sin tid att komma in i allt. Gry fick avsluta dagen med glass och skärm PRECIS innan läggning. Det är ju ändå sista kvällen före ett långt jullov för dem, modern får snällt jobba ett gäng dagar till innan det blir lite ledigt!

Hoppas ni mår bra, inte stressar ihjäl er och maxar all kredit Klarna har att uppbåda så här i juletid!

181

För nästan exakt fem år sedan (2014?!?!??!?!?!) startade jag bloggen. Då var jag höggravid med Åke och var apless på det. Visste ingenting om hur livet skulle bli med barn och tänk att jag då inte heller visste att det skulle komma en liten Gry också och förgylla livet.

Så här såg första inlägget ut. Måste medge att jag var rätt het som höggravid men det var ju också fem år och MÅÅÅÅNGA sömnlösa nätter sedan.

Inte kunde jag då heller förstå vad den här bloggen skulle komma att betyda för mig. Vad den har följt mig igenom. Och vad den också verkar ha börjat betyda för er som läser. Så mycket att ni helt godhjärtat och kärleksfullt hjälpt mig så att bloggen nu har minst ett år till kvar att leva! Jag kände mig så glad när jag betalade fakturan, för fastän jag var villig att låta bloggen försvinna för att prioritera livet utanför den, kände jag att den ju också är så viktig för mig. Därför är jag enormt lycklig över att jag får ha inte bara den, utan också er kvar i mitt liv. TACK!

Så nu hoppas jag att vi kan höras lite oftare framöver, jag vill så klart ta er med på det är knasiga livet som jag lever. Det är så mycket nytt och så mycket läskigt men samtidigt så mycket spännande!

Ser fram emot ett till år med er!

PUSS!

170

Älskade ni! Hade inte räknat med denna reaktion på mitt senaste inlägg. Ville bara informera er om den bistra sanningen, hur knapert och oglammigt det kan vara att vara en med en blogg som också just blivit ensam ekonomiskt.

Jag är ju sen gammalt väldigt ekonomiskt stressad och det är sannerligen inte enklare nu. Särskilt inte första månaderna, då det är extra många utgifter och jag gärna vill försöka få ett hum om hur jag kan röra mig med de pengar jag får in varje månad.

Att flera av er nu, både här och på Instagram, erbjudit sig att Swisha ett litet bidrag för att jag ska kunna betala bloggens kostnad är ju helt overkligt! Jag är väldigt stolt av mig och kanske också väldigt svensk, men det känns oerhört pinsamt att få pengar av andra.

Jag vill inte känna mig som en stackare som folk tycker synd om och är också rädd att jag kommer känna någon sorts tacksamhetsskuld gentemot er och må ÄNNU mer uselt om jag inte uppdaterar här så ofta.

Samtidigt känner jag att bloggen ju under en lång tid varit helt reklamfri, fastän erbjudanden funnits, och att jag på så sätt inte tjänat några pengar på den eller tvingat på er massa reklam. Så KANSKE skulle jag kunna acceptera typ en femma här och en tia där? Inga stora summor!

Så svårt att veta hur jag ska tänka kring detta men har kommit fram till att jag inte kommer lägga ut mitt nummer. Det går så klart googla fram men den som väldigt gärna vill och anser sig kunna avvara ett par kronor får gärna skicka ett dm på Instagram (@elisabethlindroth) eller ett mail till mig: elisabethlindroth@gmail.com, så diskuterar vi lite där!

Återigen, tusen tack för all kärlek! Det värmer! ❤

På grund av brist på bilder just nu bifogar jag mitt senaste jobbfoto. Vill tacka Gry för biffig högerarm, efter snart tre års konstant bärande.

 94