bara en blogg
Jag, när jag efter flera kvällar av usla läggningar, ska försöka igen.
Känslan när man får gå och jobba igen efter vabb.
Min lön pga vabb.
När jag scrollar Facebook och ser folk som försöker sälja en trasig ljusstake för 670:-
När jag försöker vara nyttig (läs: inte äta chips till frukost, lunch och middag) och alla ba: ät gurk- och morotsstavar, det är såååå gott!
När jag under varje läggning tänker på allt vettigt och bra jag ska göra när barnen har somnat.
När barnen har somnat:
Jaha, då kör vi vabb från och med nu och till juni. Åke är snorig men i övrigt frisk men på grund av rådande omständigheter ska man ju vara hemma tills symptomen blivit lite lindrigare. SÅ LESS och lite panikig över hur extremt lite lön jag kommer få nu framöver. Att vara ensamstående är verkligen inte kul ekonomiskt, särskilt inte under Covid.
I alla fall, ett väldigt enkelt tips när det kommer till vabb! Dela dagarna, om det går! Leif och jag gjorde det även när vi bodde ihop och försöker göra det i den mån det går även nu. Det är så jäkla skönt att få jobba ett par timmar per dag, att få komma ut och slippa känna att man inte hänger med i något som händer på jobbet.
Har för övrigt haft världens sämsta föräldravecka. Usel sömn, massa snor och typ 97% bråk. Har nästan gett upp flera gånger och gråtit ännu fler. Satan vilket jobb det är att ha barn och hur otroligt mycket mer bakslagen påverkar än framstegen. SÅ BRA GICK DET FÖR MIG ATT TÄNKA POSITIVT, HA!
Okej, ska vi försöka tänka positivt lite? Jag har lyckats träna hemmaträning tre dagar i rad! Sov bättre i natt än de två nätterna innan! Solen skiner! Åke är så glad idag! Jag ska ta ett bad nu! Sen ska jag jobba fem timmar! Sen är det helg!
Ha det fint!
133Jag vill så gärna vara som vanligt, öppen och skrika ut allt som händer i mitt liv just nu. Tyvärr kan jag inte det för tillfället, då jag på så många vis är mitt i det och inte hunnit sortera något alls. Men det är en del som pågår för mig nu som gör att jag inte riktigt är mig själv. Något väldigt märkligt och på många vis overkligt och på inget sätt kul. Kan säga att det varken har med familj eller jobb att göra, utan något annat. Någon har behandlat mig dåligt och på ett otroligt dumt vis.
Det påverkar på många vis mitt skrivande här. Hatar att logga in och skriva som att ingenting pågår men samtidigt kan jag inte berätta om det. Plus att jag också ibland tvivlar på om jag ska berätta om det, av rädsla för att folk kommer tro att det är mitt fel, vilket jag också tror många gånger. Det kan väl inte vara så här annars, jag måste göra något fel? Eller är det så här för alla eller många men ingen säger något? När allt lagt sig lovar jag att berätta, kanske kan någon som känner som jag nu få känna sig mindre ensam då.
I alla fall, när det är fullt i hjärnan och mycket är negativt, har i alla fall jag en tendens att se allt negativt. Tänker att inget kommer gå och att allt bara är mörkt. Har många gånger undrat om man helt enkelt är född ljus eller mörk och att det sedan följer en genom livet, eller om det är livet som bestämmer under dess gång hur mörkt allt ska bli. Och KAN man ändra på det?
Kan jag, med hjälp av tankens styrka, ändra på mitt negativa tänkande? Kan jag, genom att direkt efter något negativt tänka på något positivt och sakta men säkert bygga nya tankebanor i hjärnan? Går det?
Jag ska i alla fall försöka. För en sak är jag helt säker på, mörkret ska fan inte vinna, hur mycket det än ger sig på en. Jag ska inte sitta tyst och låta folk springa över mig och få mig att känna mig liten. När det här är över ska jag försöka komma starkare ut på andra sidan.
Hörrni, ta hand om er! Jag ska strax lägga mig mellan barnen, som kom idag och direkt får mig att känna mig ljusare och mjukare.
Så blev det helg! Jag ska villigt erkänna att det här med att vara ensamstående förälder är relativt enkelt under veckorna när det är förskola och jobb, jämfört med en helt ledig helg. Missförstå mig rätt, jag älskar att hänga med barnen men två dygn helt lediga kräver en del av en ensam stackars förälder. Det blir mycket mer bråk, stress och planering.
Efter en lugn fredagkväll och en i vanlig ordning alldeles för tidig lördagmorgon, var det så himla skönt att bara göra ingenting. Barnen fick dra omkring här hemma lite som de ville, bada om de ville, äta lite frukost när de ville och leka med vad de ville (finns väl begränsningar GIVETVIS men det blir inte lika snyggt i text).
Så himla skönt med såna dagar när man vet att det inte är en hel dag, utan bara en förmiddag, då är det på något vis ännu lättare att njuta av det och inte bli helt galen av rastlöshet. Vid lunchtid hade jag nämligen i smyg packat ihop oss för att klara ett dygn och så gick vi ut i bilen. Med tanke på Åke är det väldigt svårt att säga alldeles för tidigt att vi ska åka bort, för då ställer han sig vid dörren och ger sig inte förrän vi faktiskt åker. Därför brukar jag försöka vara lite hemlighetsfull och avslöja att vi ska iväg typ tio minuter innan.
Väl i bilen, efter en hel del bråk där syskonen ALLTID ska hata varandra extra mycket när mamman i svettig panik försöker packa det sista, ta på sig helst matchande men i alla fall två strumpor och hitta en bilnyckel, styrde vi kosan mot den stora staden. Försöker ofta åka bort mitt på dagen, Gry sover fortfarande ibland på dagarna och det är så klart bäst att den vilan inte blir för sen.
Till slut var vi framme i Olles hus och efter att vi testat hänga där flera dagar under semestern, kändes det nu helt lugnt att sova över en natt. Är, som jag sagt innan och kommer säga mången gång, så JÄVLA stolt över Åke och vad han klarar. Helt otroligt barn är vad han är, som utmanar sig själv och överraskar oss alla gång på gång. Han känns helt cool och trygg hemma hos Olle nu och det är helt fantastiskt att se. Förhoppningsvis kan även den totalt överspända mamman börja slappna av snart också och inte känna ett behov av att valla sin flock konstant…
Nu kanske ni undrar vad barnen tycker om Olle? Tänker att jag kan svara med en bild bara. En suddig, rörig men tydlig bild.
Tack livet och alla i det för ännu en helg!
158Först och främst, tack för träningstips, både här och på Insta! Testade yoga med Adriene nu ikväll och det kändes faktiskt riktigt bra!
Jag skrev häromdagen att det ju faktiskt gått ett år sedan jag blev ensamstående. Vi flyttade inte isär förrän november men i september togs beslutet. HERREGUD, vad som hänt på ett år? Framför allt, klyschigt nog, i mig. För ett och ett halvt år sedan var jag själv hemma i tre dagar med barnen och höll på att förgås. För två år sedan kunde jag inte förstå hur ensamstående föräldrar klarade sig med livhanken i behåll. Nu är jag här.
Som ni kanske märkt är jag inte så sugen på att skriva direkt jättemycket om barnen, särskilt inte deras mindre vackra sidor, men jag kan säga så här; när Gry slår Åke i huvudet med en Greta Gris-figur eller när Åke prompt ska dricka badvatten under det snabba badet precis innan läggning (vilket kommer innebära extra tidig morgon pga akut kissnödighet), då kan jag känna att jag skulle vilja ha någon som snabbt kunde byta av mig. Samtidigt är det så jävla häftigt, svårt och insiktsfullt att inte ha någon avbytare. Att man tvingas vara själv och ensam och bara klara det. Ärligt talat hade jag USELT självförtroende som förälder innan separationen, la all ära och alla hyllningar till Leif, som alltid tyckts vara så naturlig i sin föräldraroll. Trodde faktiskt inte att jag skulle klara det här men JAG GÖR JU DET.
Visserligen går det upp och ner mer för mig, något jag nu vet beror på att jag är den som flyttat och tvingats skapa 100% nya rutiner på ett helt nytt ställe. Och det kan jag också slås av till och från, att jag liksom byggt upp ett eget hem från typ ingenting, på mindre än ett år? Hade ett tomt skafferi, inget skohorn, ingen skurhink, inget durkslag och inget köksbord. Nu har jag ett hem där mina barn är trygga och vill vara. Nä, allt är bara så himla häftigt egentligen. Kanske är det mitt namaste-sinne efter all yoga som snackar nu, MEN LÅT DET VARA SÅ DÅ. Jag är bra, jag är en bra mamma. Känner mig faktiskt helt jävla urstark och tänker samtidigt att det bara ska bli bättre. Fint!
Nu är klockan snart nio och det är hög tid för urmodern att gå och sova, för morgonen kan starta mellan 3.30-6.00. GODNATT!
211