Jag har insett att största anledningen till att jag inte sätter mig och bloggar så där naturligt är för att jag inte berättar allt för er. Sedan jag startade bloggen har jag ju varit ganska öppen och ärlig med mina tankar och känslor men nu är det så mycket jag håller för mig själv. Främst för att mycket ju handlar om fler personer än mig och alltså inte är min sak att skriva om.
Detta leder till att jag inte kan dela med mig av allt som är väldigt jobbigt och tungt eller det där underbart pirriga som är så jäkla fint. Jag antar att tiden kommer göra allt lättare, att jag ska hitta ett sätt att kunna fortsätta berätta saker för er utan att det för den delen inte går ut över någon annan.
Idag är sista dagen av 2019. Överallt ser jag sammanfattningar av året som varit, folks nio mest lajkade bilder på Instagram och några kloka ord om vad alla lärt sig och upplevt. Mest om hur de älskar sin familj, sina barn, sina partners och hur allt, trots att det varit jobbigt stundtals, ändå är helt perfekt. Så KAN det ju vara men eftersom jag varit den personen på internet som farit med osanningar om mitt liv under ett par år, är det just nu så svårt för mig att göra någon sorts resumé av året på samma sätt som jag gjort innan.
Jag har mest farit med osanningar mot mig själv, något som är smärtsamt tydligt när jag försöker titta tillbaka på bilder och upplevelser under det gångna året och även åren innan dess. Jag kan inte uppbåda så mycket lycka och glädje från tiden som varit, den tid när jag ”borde” ha varit lycklig. Denna känsla av borde är nog egentligen den största skurken, den sätter så mycket press på hjärnan, som hela tiden försöker uppnå en stadium av lycka som borde finnas någonstans men som kanske inte gör det. Och kanske MÅSTE den inte finnas? Kanske kan man ha så mycket annat så att man kan vara glad och nöjd ändå?
Ibland kan jag faktiskt skämmas över hur jag målat upp mitt liv på sociala medier, hur jag kanske gett andra känslan av att jag uppnått den ouppnåeliga ”lyckan” och bidragit till någon sorts stress. Visst, jag har varit väldigt ärlig med er också och inte bara visat upp saker som är rosenskimrande men det är så mycket annat som inte syns, allt det man inte kan skriva.
Vill slänga in en brasklapp här nu, jag har absolut inte haft ett dåligt liv. Har inte levt i ett uselt förhållande med en usel man. TVÄRTOM! Däremot har jag levt på ett sådant sätt som inte gjort någon sorts susen för MIG. Har letat och letat efter varför jag mått dåligt och missat svaret gång på gång, fastän det stått en millimeter framför mina ögon.
Nu ser jag försiktigt på kommande år och årtionde. Hur kommer det ens att bli? Jag tror och hoppas att det kommer bli bra, tryggt och lugnt. Att jag äntligen får landa och känna att alla andra kanske inte bättre än mig, för mig. Att kanske få känna att JAG är bäst för MIG och utgå från det.
Innan jag avslutar ännu ett rörigt och babbligt inlägg, kan jag ju skriva om det jag faktiskt kan skriva om.
Jag kan skriva om att jag slutat snusa. Att jag är inne på dag nio och saknar snus innerligt.
Jag kan skriva om de dagar när barnen åker härifrån och jag faktiskt kan njuta av ensamheten. Storstäda, vila med serier, ta en lång dusch.
Jag kan skriva om de dagar när ensamheten inte är välkommen. När allt känns mörkt och som att ingen i hela min värld finns kvar. När man är HELT ensam.
Jag kan skriva om känslan av att inse att jag kanske inte är förbrukad som person, som kvinna. Att jag trott att jag bara är en liten pöl på marken men kanske kan vara något mer än så för mig själv och någon annan.
Jag kan skriva om sorgen när man ska storstäda efter att barnen åkt och ser att lekleran är kvar på köksbordet. Om hur det skär i en när man hör sitt barn gråta hela vägen till bilen från lägenheten. Om hur man känner sig värdelös och usel som inte finns där jämt.
Jag kan skriva om hur otroligt kärleksfull och pigg (nåja, lite) man ändå är när man varit utan barnen och får rå om dem igen.
Jag kan skriva om att jag grät när jag öppnade denna bild på datorn när hon inte var här.
Jag kan skriva om hur stark jag ändå känner mig mitt i allt. Hur stolt jag är över mig själv som lyssnade på min egna, svaga röst där inne.
Jag kan skriva om hur bra samarbete Leif och jag har fortfarande. Hur vår starka vänskap som vi alltid haft och att vi valde att ta detta beslut innan vi tappade all respekt för varandra, gör att det känns som att vi kommer fixa detta galant!
Jag kan skriva om hur otroligt svårt det är att vara vuxen. Att klara allt man ska klara som barn, förälder, vän, partner, kollega och framför allt som sig själv. HERREGUD VAD VI GÖR DET BRA, VI VUXNA!
