Här kommer en bekännelse från mig. Det är kanske inte en så stor grej men eftersom jag aldrig läser om dessa känslor någonstans på internet, där alla verkar vara SUPERMAMMOR, känns det som att jag är den enda som känner så här och därför är rätt så usel.
Leif åker till Gävle imorgon bitti (eller får jag säga natt eftersom han ska åka 4.30?). Han kommer hem fredag kväll. Bara denna info har stressat mig å det grövsta sedan jag fick veta det för några månader sedan.
Det har stressat mig eftersom jag anser mig vara en för stressad och ärligt talat också dålig mamma för att klara att ta hand om båda barnen själv. Jag har aldrig sovit en natt med båda två ensam, något som är rätt kämpigt eftersom våra barn inte gillar att sova särskilt mycket.
Vi hade planerat veckan till punkt och pricka. Gry skulle få hänga hos våra mammor, en natt hos vardera. Det skulle innebära kortare och färre dagar på förskolan och även mycket mindre stressande för mig, i och med att de som sagt sover rätt kasst nu och går på olika förskolor.
Ett stort plus med detta var att Åke och jag skulle få två nätter själva, något jag sett fram emot eftersom det händer så sällan. MEN jag hade redan här uselt samvete över att känna ett behov av att lämna bort ett barn för att ens kunna klara veckan.
Sen blev Åke magsjuk och är i skrivande stund inte helt symptomfri, vilket betyder minst två dygn till hemma. Gry och jag kan ju åka dit när som helst och därför är inte nattbarnvakterna ett alternativ längre, så jag kommer helt enkelt hänga hemma med barnen två dagar eller i värsta fall alla tre dagar, beroende på hur sjukdomsförloppet kommer se ut.
Detta känns för mig som att jag står vid foten av typ Mount Everest. Det känns så jävvvvla tungt att ha båda barnen hemma själv tre dygn och att dessutom gå och vänta på att fler ska kräkas, då jag dessutom så klart är världens mesigaste när det kommer till magsjuka. Vågar liksom inte ens sova.
OBS! Måste så klart lägga till här att jag gillar att hänga med mina barn men att det på något märkligt vis sitter i mitt usla självförtroende, det som säger till mig gång på gång att jag inte kommer palla det här. Det som säger att jag inte kommer få andas djupa andetag på tre dygn.
SÅ, jag tänkte göra som så att jag gör detta tillsammans med er (om ni inte tycker att jag är en så usel mamma och slutar läsa bloggen)! Jag tittar in här och berättar om dagarna, om det negativa, det positiva och eventuella överraskningar. KANSKE kan dessa tre dagar hjälpa mig att faktiskt få lite mer självförtroende som förälder?
Är det någon som känner igen sig i mina känslor, eller ÄR det så på riktigt, att ingen annan känner som jag? Är det här med att vara en förälder så himla enkelt för alla som det verkar? Så där naturligt och logiskt?
Du är inte ensam!! Jag har just avslutat vabb-dagar med två barn som ömsom slåss med varandra och ömsom river världen. Jag älskar dem över allt annat men känslan av att inte ”klara av” mina egna barn är vidrig! Jag känner mig sååå värdelös! Hang in there, för jag tror att vi båda gör ett bra jobb!! Heja oss och alla andra som kämpar!
Så hög igenkänning på detta. Och SÅ skönt att en inte är ensam om att känna så❤
Jag tycker att det är asjobbigt att vara med mitt barn, men istället för att tänka att det är mig det är fel på som känner så, så tänker jag att det är han som faktiskt är asjobbig och att jag gör mitt bästa. 😂 Heja dig!
Haha. Bra analys :)!
Jag känner igen mig! Jag får smått panik när min man jobbar sent och jag ska hämta båda barnen själv och sen fixa mat. Har heller aldrig haft båda ensam nån natt, och våran yngsta är snart två.
Älskar att du skriver om detta så jag får känna att det inte bara är jag som känner såhär! 🙌
Och det kommer säkert gå bra för dig! Styrka till dig 💪
Klart du fixar det! 🧡 Även om det inte känns så nu, och förmodligen inte konstant under de tre dygnen heller… Hehe. Men sen har de plötsligt passerat och allt är över (kanske till och med relativt smärtfritt?!) Du är inte en dålig förälder. Jag blev irriterad på min man idag för att jag skulle behöva natta båda barnen själv (en fyra åring och en fem månaders). Det har hänt kanske en handfull ggr sedan yngsta föddes. Oftast slutat i katastrof. Eller jaja. Till slut somnar ju alla. Men ibland efter 3 timmar och oändligt med tjafs och gråt från alla håll 😬 Idag somnade dock BÅDA klockan 19 efter saga och berättelse och amning och NOLL konflikt. Plötsligt händer det. Och: nej. Ej naturligt och logiskt att va förälder. Mer ett krig att hålla sig levande i. 😌
Känner igen mig! Våra barn är nu 3 och 6 år. Även det en krävande period, meen det är ändå lite lättare nu än när de var t.ex 1 och 4. Då bävade jag för utvecklingsdagar när jag skulle vara ensam med barnen, eller när min man var borta någon enstaka kväll. Det är på något sätt att man blir så splittrad när man är med två barn (eller fler! Herregud vissa har fler än två barn, hur ÄR det möjligt). Att man hela tiden känner att det ena barnet är missnöjt när man försöker pleasa det andra. Och så blir jag stressad av att jag inte njuter av att vara med mina barn, vilket man boooorde göra, och blir då dubbelt stressad. I vilket fall, du är inte ensam och jag blir tröstad själv av att läsa dina rader. Hang in there! Gå in i survival mode. Du fixar det här!
Det finns i princip inget som påverkar en så negativt som att inte få sova. Sömn och vätska är kroppens absolut mest basala behov, som alltid måste tillfredsställas. Och vet du att du (och Åke) sover bättre om Gry är någon annanstans så gör det dig till en supermamma som tänker på det och ordnar det. Magsjuka är en helt annan grej, då är allt tillåtet. Isglass och Greta gris dygnet runt för barnen och hörlurar med pod för dig så att du inte blir galen. Hoppas att ni håller er friska och att sömnen blir bättre.
För det första är det ju jättebra tänkt att lämna bort ett barn när man ska vara ensam med två. Kortare dagar, mindre stress och kvalitetshäng med andra barnet låter ju toppenbra! Se det som ansvarsfullt och omtänksamt och inte som att du inte klara det!
För det andra, alla är olika. Jag får lite panik av att vara ensam med mina barn en kväll och då är ändå mitt största barn snart fem och ett halvt och mycket mer medgörlig än en fyraåring. Har man barn som somnar själva och sen sover bra så är det ju en helt annan sak. Och det handlar faktiskt mer om tur än skicklighet!
För det tredje, att inte tycka att det är jobbigt när man är inne på vecka två med magsjuka är ju omänskligt!
Heja dig, du gör så gott du kan och mer kan man inte begära! Alla har något de kämpar med och har dåligt samvete för. Var stolt över att du vågar erkänna det för dig själv och sen försöker lösa situationen så att det ska bli drägligt!
Känner också igen mig, särskilt när det gäller magsjukan och mesigheten…
Jag känner exakt lika och har ”bara” ett barn! Jag blir typ handlingsförlamad när jag ska vara ensam med barnet ett dygn i sträck. Lagar inte mat, annat än kanske en snabb lunch. Glömmer bort hur man aktiverar ett barn. Blir mest sittande i soffan och kollar på film, eller så städar jag och ungen kollar på film/dator själv. Åker ofta hem till mamma och äter middag. Tappar också tålamodet mycket snabbare när jag är själv. Jag vet ju att jag kommer få ta alla fighter själv så toleransnivån sjunker otroligt. Har alltid jättedåligt samvete efter sånna här dagar för att jag inte har hittat på roliga saker, för att jag har gett barnet dålig mat och att jag har skrikit.
Jag har inga barn så jag kan egentligen inte säga så mycket om saken, men det du skriver låter och känns helt rimligt! Skönt att höra i kommentarerna här att så många känner igen sig. Ser fram emot updates på hur det går!
Alltså relaterar så mycket. Talas aldrig om detta i sociala medier, alla verkar älska en ”ledig” dag hemma med alla barn. Phu!
Min kille jobbar varannan helg, lördag 6.30-20.30 och söndag 8-20.30 (addera på detta att stora killen är hemma fr förskolan på fredagar och jobbar sent måndagar) så varannan vecka är hemsk. Stora killen har dessutom autistiskt syndrom vilket gör honom omöjlig att resonera med, det går inte att muta eller hota som etr annat barn. Min tremånaders är fortfarande så liten och ”krävande” och stora killen AVSKYR dessutom när
Hon piper/skriker vilket gör att det enda dagarna går ut på är att hålla lillsyster tyst.
Vi kämpar vidare!
Tänker på dig och hoppas på realism i uppdateringarna!
OMG nej, du är INTE ensam i dina tankar och känslor. Jag har tre ungar (snart 1år, 4,5år och snart 7 år) och jag får totalpanik när min man måste vara borta över natten. Jag försöker bara överleva dessa tillfällen. Simpel mat (helst köpemat) samt mkt tv/padda. Jag donerar gärna bort ert barn (gjorde gärna det även när vi bara hade två barn) för då kan jag få plats med två missnöjda barn i dubbelsängen 🙂
Det där med magsjuka… Så fort jag hör någon säga att någon är dålig mår jag fysiskt dåligt och blir sjukt deprimerad och får ångest. Är någon i familjen sjuk så glömmer jag typ bort att andas och är konstant vimmelkantig i flera dagar. Får sån jävla ångest av det! Håller tummarna för dig och barnen att ni får må bra och att dagarna går snabbt för er. Du är en supermorsa för dina barn. Även när du känner dig kass! Det gör vi alla emellanåt. Ganska ofta.
Nej du är verkligen inte ensam. Min sambo reser en del med jobbet, inte jättemycket och oftast inte mer än en eller två nätter. Men ändå. Det är INTE roligt när han är borta. Med en sjumånaders som just nu gråter i princip så fort jag sätter ner honom och en 3 1/2 åring som jag får säga till hundra gånger om dagen att vara försiktig med bebisen som faktiskt inte är en leksak, och så vidare och så vidare… det är fan ett under att vi pallar, tänker jag ibland. Men det är tur att det finns dagar när allt flyter på rätt bra också, man får försöka hämta kraft och självförtroende där. Kämpa på, du gör så gott du kan!
Du är inte ensam om att känna såhär! Just nu står jag inför att vara ensam resten av veckan med en vild 4-åring och en sjumånaders. Min man åker utomlands med jobbet exakt nu när jag skriver detta (kl 04 på natten). Barnen är tack och lov friska men jag har ändå vild panik inombords över att vara helt ensam med dem till på söndag. Har ingen avlastning att få från mor/far-föräldrar eller andra anhöriga. Kämpa på! Vi fixar detta på ett eller annat sätt <3
Du är verkligen inte ensam. Jag känner precis som dig, både inför att vara själv med våra två små barn och inför magsjuka. Skönt att du tar upp det för känner mig också sämst pga av detta ibland. Har dock en sambo som reser en del och är inte mina föräldrar hemma så jag kan åka dit så har man ju inte så mycket val att klara av det eller ej. På ett sätt tror jag det är bra, för man blir stärkt av att klara av det. Du fixar det, jag lovar! Väntar spänt på fler uppdateringar om hur det går.
Nej gud Nej inte ensam! Jag har ett barn, född samma dag som Gry och jag har inte varit själv över natten många gånger alls med honom. Första tiden ville jag inte ens att min man skulle gå till jobbet. Noll självkänsla och självförtroende när det gällde mitt barn.
Känner mig NOG trygg med en natt här och där nu.. men flera dagar i sträck? Då hade min mamma fått komma på besök för allt stävja ångesten i bröstet med sällskap om inte annat.
Du är verkligen inte ensam! Jag är ALDRIG ensam med mina två (mer än nån/några timmar) efter att ha varit sjukskriven för utmattningssyndrom. Och definitivt inte vid magsjuka då jag också har kräkfobi :/ Jag skulle fasen tvingat maken att ställa in under de omständigheterna du beskriver!
Du är inte ensam, jag var väldigt stressad när jag skulle vara själv med våra två äldsta när dom var små. Men efter nr3 och 4 blev det mycket bättre. Det brukar ordna sig och försök tänka utanför boxen, vad är det värsta som kan hända? Kanske ni kan vata ute en stund om Åke inte är alltför slö och kräks hela tiden, gå en promenad om du kan sätta båda i vagnen? Sänk kraven, strunta i alla andra måsten än barnen. Lycka till!
Jag känner igen mig! Att vara hemma själv med barnen är supertufft. Jag har inte heller självförtroendet alla gånger och klankar ner på mig själv för att jag inte tycker att jag klarar av ”jobbet” som tvåbarnsmamma.
Jag har gått till psykolog för att få hjälp med mina hårda tankar om mig själv. Det har hjälpt mycket!
Åh vad jag känner igen mig i det du och andra skriver här. Det är tufft. Men! Jag har upplevt att jag ändå efter de där gångerna när man hamnar där, i att hantera två kaosande barn solo, inte alltid men ofta kan känna sig stärkt efteråt? För man fixar det. Du fixar det. Givetvis inkluderat det då glass till middag, smörgås till efterrätt och ipad under bordet. Om det är det som krävs. Men jag förstår helt känslan med att stå inför ett berg. Mycket bra liknelse.
Ang att låta ett barn vara hos en släkting eller kompis är det ju bara att räkna som genidrag. Barnet som lånas ut får ju all fokus där, och troligtvis massa gott osv. Och du och den andra egentid. Så jag ser inga fel alls.
Tack för att du delar med dig! Min man jobbar kväll i veckan och känns supertungt att vara hemma med två barn på kvällarna och som att jag inte fixar det.. vi har lämnat bort den stora någon natt för att underlätta. Det har känts som att jag var ensam i världen om att känna så och som att jag är sämsta mamman.. tack för att du visar att jag inte är ensam ❤
Jag känner igen mig i det du skriver till 100%. Tycker att det är så svårt och jobbigt att vara själv med barnen att jag ibland undrar om jag ens gillar barn? Det gör jag ju såklart, men just nu är jag föräldraledig och har barnen själv 3 dagar i veckan + en del kvällar när min man jobbar och det är tufft. Det är svårt att räcka till, svårt att ha tålamod, svårt att ha fantasi och svårt att inte bli irriterad och arg?
Som någon annan skrev i en kommentar är det obegripligt att folk ens kan ha fler än två barn? Min minsta är bara 2 månader så jag är ju rätt ny flerbarnsförälder men det är svårt. Håller med en annan som kommenterat, vissa dagar går det ju faktiskt rätt bra. En är inte lika arg som dagen innan, saker bara flyter på, en kanske till och med får höra från 2-åringen att den ”tycker om dig mamma” och det är dessa dagar en måste hämta kraft ur de dagar när det mesta känns som en bajsmacka och en undrar vad fan en har givit sig in i??? Hur kunde jag tro att jag skulle fixa det här? Att lämna bort ett barn när en har möjlighet är inget att känna dåligt samvete för. Det är ju en lösning som blir bättre för alla inblandade!! Kul för det äldre barnet att vara själv med sin förälder, kul för det yngre barnet att vara själv med mor/far-föräldrar och kul för mamman att få en PAUS och egentid med det äldre barnet.
Och sen magsjuka på det… JAG KÄNNER MED DIG. Du är inte en dålig mamma. Du är precis som alla oss andra. KÄMPA PÅ, den här veckan kommer att passera och ta slut.
Känner igen mig. Just nattningen med två barn är ju extra jobbig.. och kan ju hålla på i timmar.
Men jag brukar ställa in mig, på att de dygn jag är ensam med barnen så ska jag; -ha preppat så mycket som möjligt. Dvs ingen tvätt, handlat mat och planerat vad som ska ätas innan jag blir ensam med dem. Detta så att allt runtomkring funkar. Sedan bokar jag in egentid till när min man är tillbaka, så jag har något att se fram emot. Samt att jag har en chokladkaka i kylen som är bara min🙂
Lycka till!
Du är inte ensam! Tycker att det är jättejobbigt att ha ensamt ansvar för barnen, särskilt nattetid. Har också kräkfobi och oftast är det ju på nätterna magsjukan dyker upp. Kan inte heller sova då. Min man tar alltid den vabben och jag brukar fly hem till mina föräldrar då 🙈
Men måste man så klarar man det, jag lovar! Och du kommer känna dig så stolt över dig själv på lördag ❤️
Klart man känner igen sig!
När vi blir själva med barnen. Händer ibland för den andra ska roa sig barnfritt. Iof bara 1 eller två nätter!
Då köper vi hem extra mycket halvfabrikat och lägger i frysen!
Pytt i panna, pizza, köttbullar! You name it!
Och såklart nödgodis för den vuxne!
Sen betar man av timme för timme ibland!
Dagarna går ibland långsamt ibland fort men plötsligt kommer den andra hem!
Du klarar det!
Men det är svinkobbigt! Och alla singelföräldrar är kungar i mina ögon!❤️
Wow!
Fruktansvärt med magsjuka! Krya på Åke! Och hoppas ni andra klarar er!
Nej det här med att vara förälder är fan inte så enkelt och logiskt, det tar fram sidor hos MIG som jag icke trodde att jag besatt! Naturligt, ja för det mesta rullar det på men inte på alla plan. Jag försöker då tänka att man kan fan inte vara bra på allt! 💪🙏
Aah, vad hemskt med magsjuka! Stackars er!
Jag känner igen mig jättemycket i dina känslor kring föräldraskapet. Jag tycker att du låter smart som ordnar med barnvakt. Du tar ju ansvar för att de här dagarna ska bli bra, helt enkelt. För dig, barnen och de lyckliga mor- och farföräldrar som får chans att mysa med barnbarnen. Eller ja, skulle ha fått då, om inte magsjukan hade pajat din kloka plan 🙁
Jag har en tvååring och en sambo som också ibland jobbar borta eller på udda tider. För några veckor sedan hamnade jag i ungefär samma sits (om än bara med ett barn): ensam med magsjuk stackare. Förat kändes det helt oöverstigligt, men det gick mycket bättre än jag hade trott. Hur knäppt det än låter så kan det vara lättare att ensam ha hand om små magsjuklingar än man först tänker sig. Det låter hemskt, men de är ju liksom rätt trötta och lättunderhållna… I bästa fall blir sömnsvårigheterna inget problem och med sjuka barn är det ju helt okej att bara mysa framför teven eller läsa sagor. Hoppas det blir så för er också! Ett tips för att få i dem vätska är att frysa in juice, saft eller vätskeersättning och kalla det för glass. Min pojke blev helt förtjust i att få äta glass fem gånger om dagen (skillnaden mellan riktig glass och fryst proviva-yoghurt har han inte greppat).
Fint att du delar med dig av de svåra sidorna av föräldraskapet. Det känns skönt att inte vara ensam.
Sänk dina ambitionsnivåer för de här dagarna. Du är inte ensam om att vara en trött mamma. Gör sånt som får dagarna att fungera för er och inte för Instagram. ♥️
Fantastiskt att få läsa! Har en på 2 år och två bonus på 6 och 7 år. Ser det som en utmaning att bara klara av så fort jag måste vara själv med tre. Typ som när jag jobbar och måste göra ngt jobbigt och läskigt. Tänker att man får vara stolt efteråt att man klarar det. Inställningen funkar dock sjukt mkt mer tillfredsställande på jobbet. 😂
Varför är barn så krävande? 🙈
Men du jag tänker rent spontant, bör han ens åka? Han kan ju också vara smittad…!
Jag hoppas att det här hjälper… Första punkten: du kommer att överleva, barnen kommer att överleva. Det kanske blir jobbigare än du trott, men mest troligt enklare än du trott (eftersom du verkar gå i katastroftankar). Efteråt kommer du känna dig stolt oavsett om det blev enklare eller svårare. Och låt dig då känna dig stolt! Riv fram nåt mumsigt ur skafferiet och tamefan fira när Leif kommer hem! Ang ”supermums”… Släpp den tanken! Det är ju helt oväsentligt hur andra fixar saker och ting ❤️
OM jag känner igen mig!!! Så himla mkt. Heja dig och kämpa på! Säg ja till allt de vill 🙂
Så underbart inlägg och även att läsa kommentarerna. Har precis gått igenom magsjukeperiod och är nära att tappa förståndet. Sån psykisk och fysisk terror! Vill bara snabbspola fram tills barnen är så stora att de kan kräkas på anvisad plats. Känslan av att många andra bara verkar ta ett par vabdagar och sen gå åter till livet känns också så knäckande. Jag skulle behöva några veckors vilohem och terapi 🙈
Ser fram emot sammanställningen av tips hur man överlever själv med barnen. Särskilt om de varit magsjuka och man behöver vara i karantän. Att träffa sina föräldrar/andra med barn brukar annars vara en säker utväg men då går det ju inte. Hejar på dig och du är verkligen inte ensam!
Du är inte ensam. Får nästan tårar när jag läser, för jag känner på precis samma sätt, att jag liksom inte klarar av att ha hand om båda två samtidigt särskilt länge. Det är konflikterna som är det svåraste att ta sig igenom. Jag hade dem en vecka i januari, när min man var bortrest. Det gick och efteråt kände jag ändå att jag hade vuxit. Visserligen hade jag lite back-up, sov någon natt hos mamma, hade besök ett par av dagarna, men ändå!
Jag tänker att det ska lätta när de blir större, och jag tänker att jag är en bra förälder på andra sätt, även om jag tycker att det är asjobbigt att vara med båda två när jag är ensam.
Gud vad gulliga barnen är 😍
Igenkänning, får panik långt i förväg. Men det brukar ordna sig, på ett sätt eller annat 🙃
Men just med kräksjuka också! Stackare.
Skickar pepp!
Jag tror att man måste försöka tänka att dessa dagar kommer vi bara vara hemma och inte lägga några måsten ovanpå sjukdomar. Är ensamstående sedan sonen var 6 månader och vi har levt oss igenom allt, inklusive hundpromenader. Det gäller att andas och skita i nästa timme, just den här timmen ligger vi i sängen, någon somnar, någon vaknar, hund är bajsnödig samtidigt som barn kräks. Jo, men vad kan hända? Ingen kommer att dö, torka kräk bylta in barnet, sätt i vagn och gå ut, alternativt ha ytterdörren öppen och långlina på hunden. Att panika då är komplett värdelöst, bara att bita ihop och ta tag i skiten. En sak som jag tycker är lättare som ensam förälder, för när man är två och den andra inte är där så tänker man hela tiden ”vad i helvete ska jag ta all den här skiten själv, vilken jävla idiot som inte hjälper till, fan vad jag hatar att han inte är hemma, jävla idiot som reser osv osv.. ” När man är själv så vet man att det är jag, mig själv och jag som ansvarar för att styra upp. Det kan hjälpa ibland. Hoppas att ni får snabb tillfriskning och hoppas att du inte tar min kommentar på fel sätt nu, för ingen kritik, bara en reflektion från en som bara är en med barn 💕