Varje gång jag skriver om mitt så kallade pms-piller får jag frågor från er, så därför tänkte jag ägna ett helt inlägg åt att berätta om hur det gick till när jag och pillret möttes.

Först och främst vill jag klargöra att detta är en grej som fungerar för MIG efter att ha fått hjälp via sjukvården men om det finns någon mer som kan få hjälp med hemsk pms vill jag gärna berätta hur det kan gå till!

Efter min senaste graviditet har min kropp spelat SÅ många spratt med mig. Det är som att de senaste årens gravid-/missfalls-/amnings-/förlossnings- karusell har gjort mina stackars hormoner helt bananas.

Jag har ju, som ni vet, tappat SÅÅååÅå mycket hår, fick en sorts hudsjukdom, har sovit uselt och svettats kopiösa mängder i perioder. Allt blev liksom upp och ner för mig och det känns som att det tagit typ tills nu innan mycket lugnat ner sig. Eller så har jag bara vant mig?

Håret är på väg ut igen, huden mår bra, jag sover bättre och svettningarna börjar kännas en gnutta mildare, så jag har hopp om livet!

DÄREMOT drabbades jag av en vidrig pms som kom direkt efter min först mens gjorde entré i mitt liv igen, när Gry var tre månader. Mitt mående var inte superbra innan det heller men när min pms slog till var det som att jag ramlade ner i ett mörkt hål. Jag blev så jävla, jävla deppig dagarna före mens och dagen den kom var jag som ett vrak. Jag grät, jag skrek, jag bråkade, jag tvivlade, jag RASADE.

Varje månad fasade jag inför den allra mörkaste dagen, som jag visste skulle komma snart igen. Att må så där uselt var för mig något helt nytt. Jag har varit så lyckligt lottad att jag aldrig någonsin, insåg jag då, ens varit i närheten av någon sorts depression och jag lider med alla som tvingas må så dåligt varje dag.

Den tredje mensen tror jag det var, ringde jag kvinnokliniken. Med svullna, rödgråtna ögon stod jag i hallen och försökte söva Gry i vagnen, samtidigt som jag förklarade hur jävla dåligt jag mådde. Hur min pms tog över ALLT och vräkte sig över allt i sin väg. Sköterskan jag pratade med informerade mig då att jag kunde testa p-piller, som för många kan lindra pms. Det var inte ett alternativ för mig, då jag inte vill proppa i mig massa hormoner.

Andra alternativet var att boka en tid hos en läkare för att få hjälp. Hoppet steg inom mig när jag hörde henne säga det men det sjönk snabbt när hon sedan sa att hon skulle boka en tid åt mig OM TRE MÅNADER! Jag ville skrika men snyftade i stället till. HUR skulle jag klara det här?!

Jag hade då precis fått min mens och inför läkarbesöket krävdes det att jag skulle fylla i en humördagbok under två cykler och fick därför börja inför nästa mens.

Humördagboken var egentligen bara ett papper med massa rutor. Jag fick skriva i de två värsta symptomen och sedan kryssa i varje dag vilken nivå de var på. Ganska snart såg jag att det ökade inför mensen, vilket inte direkt var överraskande. Jag kämpade mig igenom de kommande månaderna, en dag när mensen kom var Leif till och med tvungen att vara hemma från jobbet eftersom jag bara rasade.

Till slut kom dagen när jag skulle få träffa läkaren och han var en så otroligt fin person. Jag pratade konstant i en halvtimme, han lyssnade, frågade bra frågor och lyssnade lite till. Vi kom fram till att jag inte var varken deprimerad eller utbränd, utan led av tillfällig depression, alltså en kraftig variant av pms. Han sa då att han tyckte att jag skulle testa ta en antidepressiv medicin dagarna mellan ägglossning och mensen.

Först kände jag mig lite osäker, att börja äta antidepp kändes liksom så främmande. Läkaren berättade att just det här preparatet inte fungerar likadant om man äter det varje dag jämfört med om man tar det i förebyggande syfte vid pms. Det är liksom två helt olika typer av samma medicin. Jag kände ändå att jag inte hade något att förlora och plockade genast ut en ask med små, vita piller.

Första veckan mådde jag SÅåÅåå dåligt, som att jag var gravid precis där i början. Trött, illamående och konstigt. Jag insåg ganska snart (efter tips av någon här på bloggen så klart!) att det är bättre att ta pillret på kvällen innan jag ska sova och att illamåendet endast brukar vara närvarande första månaden. Det stämde TACK OCH LOV!

Nu har jag tagit mina älskade piller i flera månader och de har gjort underverk! Alla i min omgivning kan intyga om det också, hehe. Jag märker inte ens av att mensen är på ingång, jag har ibland lite mensvärk precis innan den kommer bara. Jag tar sista pillret första dagen av mensen och sen kan jag känna av en extra trötthet när preparatet går ur kroppen. Det är något jag tar med ro, för jag har inte varit nere i mörkret sedan läkaren skrev ut receptet. Älskar honom liiiite ska jag erkänna.

Jag är så tacksam över att det fungerade så bra för mig och råder er alla som mår dåligt på grund av hormoner, pms, ägglossning, klimakteriet att be om hjälp. VI HAR RÄTT ATT FÅ HJÄLP. Vi ska inte bara behöva acceptera att vi ska må så jävla uselt bara för att vi är kvinnor och att det är NATURLIGT. Det är inte naturligt att ramla ner i avgrundsdjupa hål för att ens hormoner bråkar.

Jag hoppas att det fortsätter forskas och satsas myYyyyYyycket mer på oss kvinnor och all jävla skit vi tvingas genomlida. Jag sörjer att min mamma tvingades stå och se sina tårar falla ner i diskvattnet när hon hade pms, utan att ens kunna förklara varför hon grät. Jag sörjer för alla kvinnor som lidit i det tysta, för att det ansetts fult att prata om ”kvinnoproblem”, såsom mens, pms och klimakteriet.

Samtidigt är jag just nu så ini bomben lycklig för att jag fått hjälp och kan leva som en normalt fungerande person och förälder, oavsett om jag blöder eller inte. Hurra för att våga be om hjälp, våga berätta när man inte mår bra och för att det finns människor som bryr sig och älskar en både när det är ljust och mörkt.

118

Det här blogginlägget skulle jag aldrig våga skriva om det inte var för att jag har personer i min närhet som jag vet känner mer eller mindre exakt likadant. Det är nämligen något som känns som en skam, ett misslyckande och som något helt…onaturligt.

Det har pågått ett tag, att jag kallsvettats, mest på nätterna och mest vid pms. Under de senaste veckorna har det eskalerat och ibland har jag även känt dessa obehagliga värmevallningar på dagarna. I onsdags hade jag en så otäck brännande känsla på benen, liksom att de var solbrända men när jag kände på dem var de kalla. Jag har haft kortare stubin än vanligt (trodde ej det var möjligt) och flera gånger skrikit till barnen när de typ bara varit barn (dvs. gnälliga, skrikiga och gråtiga).

Jag har haft en konstant gnagande känsla i bakhuvudet, som uppmanar mig att hela tiden försöka ligga minst sju steg före, genom att till exempel planera middagen redan vid frukosten osv.

När benen började bli så där varma kom en känsla över mig, att detta nog var någon sorts signal från min kropp och dagen efter signalerade kroppen ännu mer. Det var liksom gult ljus, nääääära att slå över till rött. Mina händer skakade så mycket att jag hade svårt att pricka Grys mun med frukostgröten, jag var yr, svettig, började må illa och fick kramper i magen.

Trots uselt samvete och en enorm känsla av misslyckande, ringde jag hem Leif. Jag kände mig helt enkelt inte säker som förälder till mina stackars barn just då. När han kom hem stängde jag in mig och försökte sova. Det tog säkert en timme innan kroppen slappnade av nog och sedan sov jag ett par timmar och vaknade upp typ bakis.

Sedan dess har jag känt mig så skör, som att jag står på en otäck balanslina och inte riktigt vet vilket håll jag kommer att ramla åt. Som att om någon bara blåser nog hårt på mig så kommer jag att ramla.

Jag har så klart försökt resonera med mig själv, med Leif och andra i min närhet och kommit fram till följande:

1. SÖMNBRISTEN äro största boven. Barnen har ändå sovit okej den senaste veckan men JAG sover ändå inte bra. Jag vaknar en gång i halvtimmen och sover så i ungefär sex timmar per natt. Det är inte hållbart, särskilt då jag är en person som behöver ganska mycket sömn.
2. Föräldraledigheten. Det är HÄR jag känner mig så ensam i mina känslor, eller KÄNDE mig ensam. Som jag skrev, har många i min närhet vittnat om liknande känslor och att de upplever att de helt enkelt är sämre än 1. sina partners och 2. alla andra föräldrar, främst mammor, som bara kör på och klarar allt utan att någonsin klaga.

Det ÄR pinsamt att erkänna att man valt att bli förälder men samtidigt (i mitt fall) inte direkt trivs som föräldraledig. Jag mår helt enkelt inte bra av det. Dessa ständiga upprepningar, motgångar och att aldrig någonsin hinna pausa, det är helt enkelt ingenting jag mår bra av.

När jag jobbar eller är borta hemifrån får jag ALDRIG dessa värmekänslor. Visst, jag kan vara stressad (det är väl alla typ jämt?) men aldrig så att stressen blir fysisk.

Samtidigt älskar jag ju att hänga med barnen så klart (borde inte behöva skriva det men orkar inte med att någon ska tro motsatsen) MEN känner att jag längtar så himmelskt mycket efter att få jobba tre dagar i veckan och få två dagar där jag förhoppningsvis kan vara en bättre förälder och människa.

Det är så fruktansvärt svårt det här. När folk frågar hur det går, kan jag liksom inte vara oärlig. Jag säger ofta hur tufft det är och hur jobbigt första året med ett nytt barn har känts (för mig). Jag möts då ofta av dels medhåll och dels meningar som: ”NJUT NU, SNART ÄR DE TONÅRINGAR”, ”Snart kommer de sova så länge på morgonen att DU får väcka DEM” osv. Det är ingenting som bringar mig någon sorts tröst just nu.

Leif och pratade idag om hur livet bara tuggar sig fram för tillfället. Min svärmor har varit borta i nästan två veckor och det enda jag kunde säga hade hänt i mitt liv under den tiden var att jag hade sålt en babysitter och att Gry fått en tand. Leif sa det att vi överlever mest just nu, försöker hålla huvudet ovanför ytan och att det ändå känns bra att vi båda liksom känner så. På så sätt slipper vi fundera över varför allt känns mörkt och trist ibland/ofta.

En kompis, som är i samma sits, sa också något så sant häromdagen. Hon sa att det känns som att livet kommer att vara så här för evigt. Precis så här. Det är det som är det tröstlösa i denna gyttja av blöjor, trots, sömnbrist och brist på egentid, att man aldrig vet när det kan vända. Eller om det kommer att vända. Man vet aldrig när man nästa gång ska få gå på bio eller gå ut och äta. Eller när man kommer att få sova en hel natt eller ha en kväll utan skrik. Man går liksom omkring med skygglappar dagarna i ända och bara stångar sig fram.

Visst, det går och JA, det är så här för alla men jag kan inte låta bli att känna mig ensam i hur jag känner ändå. Alla klarar det ju? Och alla som HAR klarat det, de glömmer. Eller förtränger de? Därför minns de inte exakt hur det var där jag är nu. Det är ju förvisso en gåva, att få glömma det jobbiga och bara gå vidare och vi båda vet att om ett år kommer vi prata om den här tiden som en period som var ”lite tuff”. Exakt som mina fem veckor av plågsam amning nu inte längre känns så lång och hemsk.

Och just ja, hur gör man ens för att försöka återhämta sig? För att få handen att sluta skaka och benen att sluta brännas? När vi båda är precis lika trötta och tömda på energi?

Jag tror på att prata. Prata om det som skaver och klämmer. Förklara, beskriva och grotta ner sig. Få pepp från andra som känner likadant. Ge pepp tillbaka. Klamra sig fast vid det som faktiskt ÄR bra, vilket är mycket men som man oftast är för trött för att se. Att slippa bära på sina känslor är för mig en enorm källa till återhämtning. Redan idag känns det mycket bättre än i torsdags och nu ska jag verkligen försöka ta mig över denna jäkla balansgång utan att ramla ner.

Att skriva det här känns otäckt. Dels för att det ÄR otäckt när kroppen börjar skrika och dels för att jag inte vill upplevas som otacksam, lat och ”gnällig”: Jag tror att det jag skriver kan vara till hjälp för någon av er som läser och bara det skulle ge mig SÅ mycket.

Ska vi se till att sluta känna oss så ensamma i våra ”dåliga” känslor? Kan inte alla som någonsin känt eller känner lite som mig bara trycka på hjärtat eller skriva ett ord eller hundra? Så kan vi linda in varandra i mjuk bomull och få oss att inse att ALLA känslor är bra känslor. 

 

301

Jag fick en kommentar på mitt inlägg jag skrev när jag fick missfall för ett och ett halvt år sedan. Jag skrev det mycket för att det skulle kunna dyka upp när andra sorgsna personer googlar ordet ”missfall” (för det gör man), när man själv går igenom sitt egna helvete och slippa hamna på Familjeliv.se.

Därför är det ett sånt inlägg som blir läst till och från hela tiden och ibland dyker det också upp nya kommentarer där. Jag uppmanade alla som orkade och ville att kommentera med sina egna erfarenheter så att vi kunde skapa en trygg plats att hitta tröst hos varandra. Inlägget har just nu hela 72 kommentarer och jag har läst dem alla flera gånger och ömmat för alla.

Förra veckan kom en kommentar från en person vid namn Linda och jag skickade direkt ett mejl till henne och frågade om jag fick dela den här på bloggen, vilket var okej.

Jag måste dela kommentaren för att alla som läser ska fatta hur jävligt det är att vara kvinna även idag, 2017. Hur kämpigt det är och hur vidrigt det är att bara för att allt som har med graviditet och barnagörande klassas som ”naturligt”, ska vi bara TA ALLT.

Så här skriver Linda:

”Väldigt bra skrivet! Jag har haft 5 missfall efter sig, två stycken har varit sena missfall. I dem sena missfallen har det varit så akut att jag fått natta över på sjukhuset, en gång fick vi se vår lilla bebis (då i v 15) sen har dom skickat hem mig med en lapp med telefon nummer till gynkuratorn. I dem tidigare missfallen ca v 9 har Jag blivit hemskickad med tabletter för att stöta ut ”vårat barn” samt värktabletter och såklart den obligatoriska lilla lappen med telefon nummer till gynkuratorn.
Jag har aldrig ringt till gynkuratorn, jag har mått för dåligt, jag har aldrig haft någon att prata med. Vi har blivit behandlade som om inget konstigt hänt, en märklig känsla att ta in när precis hela världen har rasat för oss. Jag har aldrig fått bearbeta det som hänt eftersom ingen annan verkar uppleva det som om inget konstigt hänt! Så jag har på 10 år gått igenom flera års försök att bli gravid, har tagit ca 2-3 år för mig att bli gravid på naturlig väg. Det har varit halvdana missfallsutredningar, otaliga ivf behandlingar med allt det innebär. Kämpa kämpa kämpa.. och så bita ihop och kämpa lite till. Jag är nu 37 år fortfarande barnlös och har insett att jag mår riktigt dåligt. Jag har själv tagit kontakt med vårdcentralen för att nu förhoppningsvis få hjälp att ta mig ur den här sorgen och smärtan jag går och bär på. Jag hoppas att ingen ska behöva uppleva det jag går igenom. Sorgen efter missfall måste bli tagen på allvar annars finns det risk att kvinnan lägger skulden på sig själv och drabbas av depression. Och depression är en dödlig sjukdom.”

Det är så mycket som gör mig så förbannad och ledsen när jag läser om Lindas långa, ensamma och jobbiga kamp.

Att hon aldrig tagit sig för att ringa kuratorn, för att hon mått för dåligt. Att hon inte har haft någon att prata med för att ingen annan verkar lida efter sina missfall. Att hon upplevt att hon inte blivit tagen på allvar.

Ska det vara så här? Ska vi kvinnor för evigt bära en helt enorm skuld på våra axlar utan att få något stöd eftersom allt är sååååååå naturligt? Ska vi bara skaka av oss allt vidrigt vi tvingats uppleva, förtränga alla planer vi hunnit göra för de små liven i våra magar och gå vidare med ett leende?

Jag förstår inte. Jag förstår inte varför det inte läggs mer pengar och resurser på det jävla viktigaste och mest utmanande som finns, att skapa liv? Att behålla liv? Att hålla liv vid liv? Att ta hand om kvinnor före, under och efter graviditet?

Hur tänker ni när ni läser det Linda skrivit?

 

75

Tack för era värmande kommentarer på mitt förra inlägg. Kan inte säga det nog mycket, jag är så otroligt lyckligt lottad som har er. Jag önskar, som en skrev, att vi alla var grannar och bara kunde hänga och dricka kaffe hela dagarna. Ni verkar så otroligt smarta, kloka och underbara, hela bunten!

Idag har jag besökt en kurator på kvinnokliniken. Efter att ha kontaktat dem för att få någon sorts bukt på min pms (som så klart är en låååång process), tyckte sköterskan jag pratade med att det kan vara en god idé att prata med någon och på så sätt luska ut om allt verkligen är pms eller om jag också har en del annat att brottas med (vem har inte det?). Efter att ha lyckats hitta en tid idag före jag började jobba (något sköterskan också kommenterade med: ”MEN JOBBAR DU REDAN?!”), åkte jag alltså dit i morse.

Jag var rätt nervös, främst för att min pms ju lagt sig och gått över och jag kände väl egentligen att jag inte hade så mycket att prata om. Däremot kände jag att jag såg mig själv mer utifrån nu när jag mår bättre, att jag kunde berätta vad som hände i mig i onsdags när jag mådde så dåligt. Jag babblade på och insåg ganska snart att jag ju vet exakt vad det är jag brottas med och att det mesta kommer att lösas med tiden. Att jag kunde sätta fingret på precis allt som gnagde i mig och inse att det jag känner är knasigt men att det ändå är så jag känner.

Min självkänsla är sannerligen i botten, jag känner mig lägre än alla jag möter. Ingenting jag tänker är okej, jag upplever att jag bara tar plats i onödan och att jag bara borde tagga ner. Att jag inte kan göra något riktigt ordentligt och att jag helt enkelt inte är så lyckad. JAG VET ju egentligen att det inte stämmer men mina känslor har inte riktigt förstått det än och det är något jag ska kämpa med nu.

Kuratorn, som för övrigt är samma som vi träffade efter vi förlorat tvillingarna, berättade också självklara saker för mig. Hon rabblade upp lite historia ur min journal; ”Sent missfall november -13, bebis januari -15, missfall mars -16, bebis mars -17. Bara där kan man ju på många sätt inse att personen som lever i kroppen med den historian mest troligt är lite knäckt och att det inte bara ”går över” när barnet är fött och man anser sig klar med avlandet.

Hur som helst, det kändes skönt och välbehövligt men samtidigt ingenting jag behöver göra regelbundet. Det tyckte varken jag eller kuratorn eftersom jag ju är väl medveten om mina hinder i livet. Jag vet också att jag kommer börja må bättre och bättre från och med nu, när värsta bebistiden är över.

Innan jag gick fick jag en text av kuratorn, en text hon tyckte passade så bra in på mig. I vanliga fall är jag rätt allergisk mot ”visdomsord” men denna text gick rätt in i mig. Tycker verkligen att den ska få fungera som någon sorts ledord i mitt liv nu ett tag framöver, kanske ska jag sätta upp den på kylskåpet till och med?

Du ska tro att du är något.

Du ska tro att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du.

Du ska tro att du är lika klok som andra, ibland klokare.

Du ska veta att du är lika bra som alla andra. Om du vet att du gör ditt bästa kan du uppskatta dem som är bättre.

Ibland vet du mer än andra.

Du är inte förmer än andra men du är enastående som alla andra.

Du duger till mycket.

Skratta åt dig själv och din värld, det gör dig fri.

Du ska tro att många bryr sig om dig.

Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem.

Varför? För att du är någon, en som behövs.

128

Det började direkt. En bebis med ond mage idag. En väldigt frustrerad storebror. Ett hus som i vanlig ordning värmts upp av vårsolen och blivit alldeles för varmt. Ett par galonbyxor som inte går att få på en slingrande 2-åring. En hormonell mamma som svettas och känner sig värdelös för att hon inte längre kan klä på sitt barn. Ett barn som hon på senaste tid knappt hunnit ägna mer än tio minuter i sträck åt. Ett barn som snart ska spendera sina lediga dagar tillsammans med sin hormonella mamma och en helt sprillans ny lillasyster som ingen direkt känner än.

Stämningen är tryckt, dagens första tårar rinner från några i familjen, samtidigt som en stor tova hår slits från ett huvud av en liten hand som sitter på en person som inte vill vara stor än. I det varma huset, där ingen klarar av att gå med kläder, fastnar allt grus som kommer med våren under allas nakna fotsulor. Det sprids överallt och skapar en känsla av att hemmet är ännu mer klibbigt och smutsigt. Dammsugaren, som aldrig ens får ställas undan eftersom den måste avlägsna grus flera gånger om dagen, startas ännu en gång.

Stressen över allt som inte hinns med kommer upp till ytan. När ska vi ens komma ihåg att ge vår bebis d-droppar? Den nya selen ska testas, samtidigt som två barn skriker och ett spänne på den krånglar. Jag slänger den i golvet, skriker högt ut min frustration och känner att ingenting i hela världen känns enkelt eller bra. Vi lever i ett hus som är mindre än många lägenheter och varmare än de flesta växthus och ingenting är bra. En liten, försummad hund springer skamset iväg och lägger sig i en barnsäng för att slippa höra skriken.

Ord som sårar utbyts. Ord som egentligen ingen menar men som på något vis kanske kan få det som gör ont inne i oss att göra mindre ont. Han känns helt plötsligt så främmande, han förstår mig inte alls. Han tycker att jag bara ser problem, jag anser att han bara skönmålar allt. Vi känns som två olika delar, när vi innan var ett.

Plötsligt säger han att han också är rädd. Att han också tycker att det känns svårt och hemskt ibland. Att jag inte är ensam. Jag, som trott att jag varit ensam, känner mig lättad och sakta, sakta, rör sig de två delarna som är vi mot varandra igen. Vi plockar upp selen från golvet och försöker på nytt få den att sitta rätt. Båda är artiga mot varandra. Båda skäms över det som sades bara för några minuter sedan.

Bebisen somnar i selen. Senare än planerat kommer hela familjen sig ut ur det varma huset. En familj som är så ny att den gör ont flera gånger om dagen. En familj som sakta men säkert ska hitta sätt att haka fast i varandra utan att göra skada. Det är vår i luften och för varje steg känns lungorna större och starkare och kan andas ordentligt.

På något vis lyckas vi laga en helt ny maträtt som dessutom är god. Vi hinner äta tillsammans och plötsligt sitter vi alla i soffan. En bebis som sover över en bröstkorg. En tvååring som ligger mot sin pappas ben och snurrar en hårlock mellan sina fingrar. På tv’n visas ”Vem vet mest” och vi turas som vanligt om att svara på frågorna. Hunden snarkar gott i sin hörna av soffan och just då känns livet så komplett och självklart. Det är ju så här det ska vara.

Vi är ett.

 

272