elisabethlindroth.se

bara en blogg

Varför jag pausat

Nu är det snart tre månader sedan jag bloggade och ni ska veta att jag tänkt på er mycket. Jag har tänkt flera gånger att jag ska sätta mig ner och skriva till er men det har inte känts rätt i magen. Som ni vet har jag svårt för att låtsas och att alltid visa en putsad fasad och i detta fall har det känts fel att blogga som vanligt när ingenting egentligen är det.

För tre månader sedan hade ingenting hänt, egentligen. Inte utåt sett och det hade inte heller riktigt klickat till i min hjärna heller. Däremot sa min envisa magkänsla att jag skulle låta datorn vila, fastän jag inte förstod varför. 

När saker till slut började falla på plats i min hjärna blev så mycket annat så tydligt. Varför jag mått extra dåligt på sistone, svettat mig genom nätterna och knappt kunnat sova. Varför jag inte sett fram emot saker på samma sätt som jag tidigare gjort och varför jag inte känt samma energi som innan. 

Det är som att hjärnan ofta försöker skydda en, att den som en försvarsmekanism inte ens snuddar vid det riktiga problemet. I stället försöker den fixa saker omkring, hitta på anledningar och undanflykter. Den ser till att allt utåt sett är exakt som vanligt, att den vanliga fasaden upprätthålls och att vardagen lunkar på. 

Till slut är det som att man testat alla hjärnans försvarsmekanismer till max och det enda som kvarstår är att ta ett djupt andetag och stirra det egentliga problemet rätt i ögonen. Det är inte kul. Det är inte lätt. Det är inte alls vad man vill. Men man måste. 

Man måste inse att man kämpat i det tysta en lång tid, både ensam och tillsammans. Man har stångat sig blodig utan att någon utanför märkt något, för det har man ju inte själv heller gjort. Man måste inse att det kanske inte ska vara en kamp resten av livet och att ge upp, som många så hemskt kallar det, oftast kan vara både läskigare och svårare än att kämpa vidare i blindo. 

Jag talar bara för mig själv nu så klart, eftersom det här är min blogg och mina tankars plats. Däremot har jag aldrig någonsin skrivit något känsligt som handlar om någon annan än mig själv utan den andre partens godkännande och detta gäller så klart även i detta fall.

Leif är den andra parten och det har han varit i snart 13 år. Han är den bästa person jag någonsin kunnat dela så många år med och han är den enda jag någonsin velat ha barn tillsammans med. Han har min allra största respekt och jag har hans. Han är en enorm del av mitt liv och kommer alltid att vara det. 

För två veckor sedan tog vi beslutet att vi ska separera. Vi är allra bästa vänner och överens i vårt beslut. Vi är båda så klart väldigt besvikna men samtidigt lättade. I två veckor har jag sovit så otroligt gott på nätterna. Jag har kunnat se tillbaka på den senaste tiden och få så många svar som jag inte såg då. Jag har sett mina problem och mina styrkor. Jag har insett hur mycket vi har kämpat och delvis hur allt kunnat bli så här. 

Hur allt kommer att bli i framtiden är helt ovisst, förutom att Leif kommer att bo kvar i huset. Huset som vi köpte och tänkte att vi behövde för att bli lyckligare. Det är ingenting någon av oss ångrar, vi båda älskar huset djupt men det var inte ett hus vi behövde för att laga det som behövde lagas. 

Jag kommer inte gå in mer på orsaker, det känns för privat eftersom det ju handlar om så många, men vi tänker lösa det här på det bästa sätt vi någonsin kan. Därför ber jag er ha respekt för vårt beslut och hålla en god ton. Allt vi behöver är kärlek, pepp och stöd!

På tal om framtiden, så vet jag inte hur bloggen ska se ut. Skulle den klara att byta bana med mig och hänga med i mitt nya, något osäkra liv? Jag tror att få skriva av mig skulle göra mig enormt gott och jag vet att här finns det kloka människor som lyssnar och förstår. Därför har jag en förhoppning att den ska få leva kvar och fortsätta visa mitt liv och hur det kommer se ut vet jag absolut ingenting om. Däremot är jag rätt spänd på att ta reda på det! 

Tack för att ni finns och hör av er, fastän det varit ekande tomt här så länge. Tack för att ni skriver att ni saknar mig, oroar er för mig och bryr er om mig. 

Nu ser vi vad framtiden har att erbjuda! 

403

Än slank hon hit och än slank hon dit

TACK underbara ni som gett mig så mycket kärlek sen sist! Läser alla kommentarer, meddelanden, sms och mail men hinner tyvärr inte svara på alla just nu. Men det VÄRMER och gör ont att läsa hur många av er mår och hur många av oss som behöver en hjälp som vi inte vet var vi ska hitta.

Med er hjälp fick jag i alla fall kraft att söka hjälp igen. Jag gick in på 1177 och där valde jag via min vårdcentral en flik som heter något med ”psykisk hälsa”. Anledningen till att jag valde att gå vägen via 1177 är helt enkelt att jag inte orkar prata mig fram till hjälp, särskilt då när jag var mitt i det mörkaste.

Ganska snabbt fick jag första svaret där det stod att mitt ärende skulle behandlas och en dag senare fick jag ännu ett meddelande om att en läkare skulle kontaktas och sedan skulle jag få en kallelse. SKÖNT, tänkte jag. Nu är det på gång!

Ännu en dag passerade och ett nytt svar kom, från en sjuksköterska. Där kunde jag läsa att jag skulle kontakta en annan vårdcentral inne i Skellefteå (4 mil bort), för där fanns en psykolog. Det var något nytt samarbete mellan hälsocentralerna.

Lite surt kändes det så klart, men dagen efter ringde jag dit och fick av en robot höra att jag skulle bli uppringd vid två samma eftermiddag. När samtalet väl kom och jag berättade att jag hänvisats till dem för att de hade en psykolog lät personen i andra änden väldigt förvånad. De hade heller ingen psykolog förrän om tre månader och kunde inte hjälpa mig. Hon var väldigt trevlig och verkade må uppriktigt dåligt över att tvingas skicka mig vidare igen men hade däremot ingenstans att skicka mig.

Hon gav som förslag att lasarettet i Skellefteå ju har en sjukhuspräst jag kunde prata med (??!!!) eller att jag skulle gå upp tidigt nästa morgon och ringa ALLA vårdcentraler i hela kommunen och fråga om någon kunde hjälpa mig. Det finns nämligen ingen psykolog, sa hon. ”Är det en psykolog du behöver?”.

JAG VET INTE!!! ,ville jag vråla. Jag vet ju inte vad jag behöver men det jag vet är att jag INTE vill behöva kämpa för att få hjälp.

Det här var i onsdag och sedan dess har jag inte gjort något nytt försök. Mina mörka dagar har ljusnat och jag tänker i mitt stilla sinne att kanske, KANSKE kommer de inte tillbaka nästa månad? För jag kan ju ändå inte få någon hjälp.

Jag tänker också på alla de som inte vågar be om hjälp och som när de väl tar mod till sig hamnar där jag är. HUR ska man våga gå vidare? Hur ska man, när man mår dåligt, orka stånga sig blodig för att någon ska se det?

För mig handlar det om några dagar i månaden men för många handlar det om alla dagar, alla månader. Jag kan för mitt liv inte förstå hur det kan vara så här och kan inte låta bli att tänka att det här med att vara kvinna och dessutom en som fött barn, verkligen inte prioriteras. Samtidigt fortsätter kvinna på kvinna att braka in i väggen, KONSTANT.

Nu har jag kontaktat kvinnokliniken, vårcentralen två gånger och till och med en annan vårdcentral – utan resultat och hjälp. HUR går jag vidare? Var hittar man kraften och självförtroendet när man själv inte ens vet vad som är fel?

Ska försöka ladda under helgen för att återigen kontakta någon (vem?) på måndag. Just nu känns sjukvården rätt skrämmande faktiskt.

Ta hand om er, underbara människor!

145

En ljus men mörk sommar

De senaste månaderna har jag känt mig så där mörk igen, som jag gjorde innan jag fick hjälp med min pms. Det nya mörkret kommer efter mensen, när jag slutat med min medicin, vilket känns precis vidrigt.

Jag har försökt mota mörkret, försökt tänka att det bara är tillfälligt och när det sedan försvinner när jag återigen börjar med mina piller är det som att jag glömmer det.

Jag tog mod till mig och ringde kvinnokliniken för att berätta om hur jag mår och fick då till svar att eftersom det då mest troligt inte är hormonellt, då det infaller efter mensen, är detta en fråga för min lokala hälsocentral. Så då ringde jag dem, tog ett djupt andetag och berättade. Jag berättade om mörkret, den totala mattheten, huvudvärken, svettningarna och allt annat hemskt som jag skäms över att jag känner. Bokades in för provtagning där ett par rör blod skickades till ett labb där det konstaterades att nej, jag borde inte må dåligt, för alla prover var rena och fina.

I slutet av brevet som jag fick med mina provsvar stod det något i stil med ”kontakta oss igen om du fortfarande inte känner dig frisk”. Så nu är jag tillbaka på ruta ett, med en stor ovilja att återigen ringa och berätta hur uselt jag stundtals mår och försöka få hjälp med saker som kanske inte syns på ett blodprov.

Samtidigt ska jag dras med uselt samvete för att jag under mina mörkare perioder är (enligt mig själv) en usel mamma och fru. För att jag inte pallar livet lika bra som Leif. För att jag inte pallar att vara förälder lika bra som typ NÅGON.

Igår kväll, efter att jag gråtit och somnat med Gry vid läggning, pratade Leif och jag ordentligt. Eller, det var nog mest jag som pratade med mig själv, för att på något vis övertyga mig att jag har rätt att må dåligt.

För ÄNNU EN GÅNG påminns jag om hur uselt det är att vara kvinna och mamma. Hur mycket skit våra kroppar utstått från att försöka bli gravida, vara gravida, sluta vara gravida mitt i en graviditet, föda barn och om allt går bra – VIPS vara en vanlig människa igen.

Hade en kund på jobbet som ganska nyss fått barn och som gärna ville ha hjälp med tunga lyft. Vi pratade om hur knäppt det egentligen är att ständigt kollas under graviditeten, att förhöras om hur vi sover, äter och mår och direkt barnet är ute är det liksom ingen som frågar dessa frågor igen.

Vi kämpar på med värk, håravfall, en pms som tycks eskalera efter varje graviditet, svettningar, ångest och ska ändå bara köra på.

Vi sover sämre eftersom vi kanske ammar i början och sedan i flera år kan dras med problem som gör att det helt enkelt inte går. Halsbrännan, som jag drogs med som gravid, har inte direkt försvunnit. Jag svettas nattetid ungefär två veckor i månaden. Jag grubblar, tänker och analyserar in på småtimmarna. Vänder och vrider på saker och vaknar upp med en känsla av att jag aldrig sovit.

JAG BEHÖVER HJÄLP men det känns så evinnerligt svårt att få den hjälpen. Samtidigt känner jag nu, efter att vi i måndags fått veta att Åke ska fortsätta utredas för autism hos BUP, att jag verkligen vill försöka må bättre, för att kunna hjälpa honom i livet.

Att han under de senaste två åren visat sidor som fått oss att fundera ÄNNU mer om saker och ting och nu fått bekräftat att ja, det har varit lite knepigare för oss att vara föräldrar, eftersom vår väg inte följt den ”klassiska” vägen som barn ofta tar, har på många sätt fått mig att slappna av. Men allt som finns i mitt överfulla bagage under alla år vi hållit på med barn, det finns liksom kvar. Alla skuldkänslor över att barn dött i min mage, alla tankar på att det är mina gener som gjort att Åke inte passat in i mallen (jag vet, helt knäppt att tänka så men det gör man ändå) och känslan av otillräcklighet när jag ju BORDE vara ”återställd” från allt vad graviditet och sånt heter efter två år som ickegravid.

Tanken att ”ALLA ANDRA KLARAR DET JU” maler hela tiden, men jag vet ju så klart att alla inte gör det. Orättvisan att kvinnor med småbarn oftast är dom som drattar dit och blir halvt utbrända och deprimerande är så påtaglig hela tiden. Jag kan liksom inte förlåta männen för att de oftast har det så mycket lättare. Samtidigt är jag oändligt tacksam över att få dela mitt liv med just Leif, som är så lätt och självklar. Han är helt underbar och det får jag ofta också höra från andra, vilket sååå klaaaart gör att jag känner mig ännu sämre.

Ni hör ju, jag är i en ond cirkel av tankar just nu och det är dags att få hjälp. För MIN skull, först och främst. Jag saknar mig själv så oändligt mycket och jag hoppas att mina barn snart ska få träffa mig igen.

Jag vill också slänga in en brasklapp här, innan folk på byn börjar prata om att jag snart kommer åka in på hispan. Det är egentligen helt sjukt att man måste göra det men folk tycks ha en oförmåga att tolka text och känslor. DET GÅR MÅ USELT OCH BRA SAMTIDIGT. Jag mår dåligt ibland och ofta mår jag så himla bra. Jag fungerar i vardagen men har absolut inget behov av att dölja när jag inte mår bra. Det är så knäppt att man ”får” sprida glädje, pepp och bilder av lyckliga liv men när man ibland pratar om sånt som skaver, verkar det bara finnas svart eller vitt.

JAG MÅR BRA! MEN IBLAND MÅR JAG DÅLIGT.

Hoppas ni också mår precis som ni mår och har överseende med att mitt överfulla huvud behöver vila lite från bloggen ibland.  â¤

 

356

Om vår Åke

Först vill jag bara säga TACK för alla era fina kommentarer på Instragram och att ni delar med er om er själva. Direkt kändes min lilla Instagram-hörna mycket mer personlig och mysig. När vi ändå är personliga med varandra tänkte jag faktiskt fortsätta på den banan och berätta om något som är väldigt jobbigt och som många gånger i denna polerade Instagram-värld även känts otroligt ensam.

Att bli gravid är ingenting att ta för givet men oftast ser det enkelt ut i flödet. Att som vi, förlora två små barn i magen efter 21 veckor och sedan försöka komma upp över ytan igen, är inte lätt och absolut inte när alla andra verkar ha det lyckligt och rosenskimrande. Det finns en särskild mall för människor, som jag tror att fler än jag desperat försöker passa in i men aldrig riktigt lyckas. Samma gäller för barn. Överallt har jag sedan jag blev förälder sett andra med barn i samma ålder lägga ut deras framsteg, på ett så självklart vis. För allt är ju självklart, så länge ens barn passar in i den snäva mall som finns. Men när ens barn inte passar in, inte beter sig som andra och man inte kan relatera till någon annan, varken irl eller på Instagram, då hamnar man i sin egna hjärna. Där inne har jag tragglat, funderat och analyserat de senaste åren. Vi har slängts mellan hopp och förtvivlan, försökt greppa efter halmstrån och gjort allt för att pressa in vår älskade, älskade Åke i barnmallen. Men vi har inte lyckats och ensamheten har växt till en enorm boll av oro som ständigt sitter på min nacke och tynger mig. Det har varit många vakna nätter av tankar, drömmar där Åke är ”normal” och sedan dagar där jag insett att han är normal, för oss.

Det jag vill säga med denna vägg av text är att vi igår tog första steget (efter många andra jobbiga steg) mot att hjälpa Åke och oss att få alla verktyg och all kunskap vi kan, för att låta honom fortsätta blomma och vara precis den underbara lilla person han är.

Med detta sagt hoppas jag att många av er kan förstå mer av min stress den senaste tiden och varför jag i många fall undvikit att svara på frågor om Åke. Dels för att jag inte VET vad jag ska svara och dels för att både Leif och jag har behövt få tillräckligt tid för att inse att vi behöver hjälp.

Jag vill inte att någon mer ska behöva känna sig lika ensam som jag gjort och jag vill inte att det ska vara konstigt att varken som vuxen eller barn inte vara som alla andra. Jag är stolt över att vara förälder till ett barn som följer sin egna, unika kurva och jag ser fram emot att få fortsätta följa honom på hans krokiga och underbara väg genom livet.

 Som jag brukar tänka, Åke är inte riktigt som alla andra barn men inget annat barn är som Åke!

462

Hur mår jag egentligen?

La ut en sån där frågedekal på Instagram idag, där jag bad er ställa frågor till bloggen och en av dem, kanske den enklaste, kändes viktigast för mig att svara på. Kanske mest för min egen skull.

Hur mår du? Både just nu och i allmänhet.

För vet ni, just nu mår jag inte så bra. Jag har spenderat hela dagen med att försöka klura ut varför men jag hittar liksom ingenting jag kan peka på som skaver.

Det är nog helt enkelt bara för mycket just nu, något som kanske känns otroligt med tanke på att jag bor mitt i skogen och inte har ett hektiskt som gör att jag aldrig är ledig. På ytan kanske det inte verkar vara så mycket men det snurrar alldeles för snabbt i mitt huvud.

Jag hade en april månad där jag jobbade 35 timmars övertid, vilket innebar att jag typ aldrig var hemma på kvällarna utan kom hem och gick direkt isäng. För mig gjorde det att jag förlorade min OJ så viktiga återhämtning efter jobb, middagsstress och barnläggning som är så himla viktig. I stället skulle jag direkt sova och tror inte att jag lyckades sova en enda natt. Det var SÅ svårt att varva ner och jag har mest bara legat och svettats, vridit på mig och stressat inombords.

Sen blev barnen sjuka IGEN och har sovit ännu mer kasst på nätterna och dagarna har varit små plågor när ingen i familjen är pigg eller på topp. Igår kväll kände jag mig bara helt knäckt, huvudet värkte, kroppen kändes som bly och hela mitt sinne mörkt. Så jag sjukskrev mig helt enkelt och har försökt sova hela dagen.

Jag blir på riktigt orolig över hur jag mår just nu. Det är en hel del som bidrar till ännu mer stress som jag just nu inte vill skriva om här och jag önskar så innerligt att saker snart får falla på plats, så att jag kan släppa ned axlarna och börja andas djupt ner i magen, för detta är INTE hållbart.

I allmänhet MÅR jag ju bra. Jag har liksom alla ingredienser som behövs för att må bra, på papperet – en härlig man, två gulliga barn, ett drömhus, ett grymt jobb, söta djur och fina människor omkring mig. Det enda jag skulle önska mig är lite mer tid för återhämtning och mer pengar för renovering och annat viktigt som ALLTID KOSTAR PENGAR.

Jag hoppas att mitt allmänna goda mående får kika fram genom mitt rätt kassa nuvarande mående, för jag avskyr att känna mig så här. Går mest omkring och stirrar, har noll tålamod med barnen och är så mör och trött. Håller jag på att bli utbränd eller är det bara denna vidrigt elaka sluttamp av vabb-våren som försöker bränna ut mig? För att missa vardagen så ofta som vi (och många fler) har tvingats göra denna vinter gör att man aldrig liksom kommer ikapp NÅGONSTANS och det i sig är ju en enorm stress.

För att vara lite ytlig så här på slutet vill jag också bara säga att jag känner mig så deppig även på utsidan. Mitt hår har inte klippts sen i oktober och är så slitet, trassligt och ledset. Min hy är torr, fet och glåmig. Jag tycker att jag åldrats cirka sjutton år under de senaste åren och mår inte alls bra när jag ser mig själv på bild. Tvingade därför Leif att ta tusen bilder på mig i terapi-syfte, vilka ni ser i detta inlägg.

Jag längtar efter att få känna mig fin, alltså inte SNYGG, utan fin. En frisyr, kläder som passar och är lite nyare än fem år och kanske lite mer socialt umgänge för att få energi. Denna vinter har varit SÅ ISOLERAD pga ovan nämnda sjukdomar och det känns verkligen. Så trött men samtidigt så utsvulten på sociala sammanhang.

Hade egentligen inte tänkt skriva om mitt mående just nu, mitt i det dåliga. Samtidigt tänker jag att det kanske är bra också, för kanske känner någon igen sig i dessa stunder av mörker som bara dyker upp och gör livet lite tyngre i perioder.

Puss och tack för att ni lyssnar!

 

218