Jag har säkert skrivit om detta innan men det slår mig verkligen varje dag, det här med den största chocken med att få ett till barn.

Och det är just det man säger, att man ska få ett till barn. Det är där jag skulle vilja ändra och säga att man ska få ett NYTT barn. För det är liksom inte ett till av samma barn som kommer, vilket man så klart vet men på inget vis kan förstå ändå förrän efteråt.

Har man ”bara” (obs det är inget bara med ETT barn men ni fattar) ett barn är ju det ens hundraprocentiga referenspunkt när det kommer till föräldraskap och erfarenheter i det området. Så att ens försöka tänka på hur nästkommande barn ska bli är ju totalt omöjligt och därför blir det lätt att man ändå undermedvetet tänker på sitt befintliga barn och hur hen är som person.

När jag var gravid med Gry upprepade Leif och jag ofta (kanske som en försvarsmekanism?) att denna gång skulle det inte bli lika stor chock eftersom vi nu visste hur vi fungerade som föräldrar. Vi hade jobbat in en fungerande rutin och blivit varma i kläderna. Självklart ville vi inte uppleva en tvåbarnschock utan bara ta allt med en klackspark, samtidigt som vi innerst inne båda var sinnessjukt nervösa över den kommande uppgiften.

Ut kom då Gry, en bebis och person så totalt olik sin bror att det knappt går att jämföra dem. Med henne kom också en tvåbarnschock som inte alls enbart varit av ondo, utan mest som en tornado av fart, kaos och kärlek. Åke var ju en så lugn bebis och är ett ganska lugnt barn än idag och vi var inte ens lite beredda på denna fartiga lilla bebis som flyttade hem till oss för snart tio månader sedan.

Vi hade förberett oss innan så klart med en del prylar, plus har köpt en del längs vägen. Detta, återigen, med Åke som referenspunkt. Han älskade sin gåstol och satt nöjt i den LÅÅÅÅNGA stunder upp till typ ett år. Gry hatar den, hon blir frustrerad av att sitta fast och vill bara stå utanför den och gå med den likt en rollator.

Åke satt som ett ljus i sin matstol från Stokke, nästan fram tills att Gry kom kunde vi laga middag med honom i stolen och en bok. Gry lärde sig att klättra ur den och också nästan ramla ur den vid ett halvår och går ICKET spänna fast med selen. Den passar inte hennes kropp lika bra och hon HATAR att sitta fastspänd. Nu har vi plockat upp matstolen från Ikea som hon ännu inte lärt sig rymma ifrån.

Åke sov ganska bra och när han väl somnade SOV han. Gry är lättväckt och sover mer hackigt. Åke ammade länge och bra, Gry ammade kort och inte lätt.

Åke kunde sitta stilla på golvet och filosofera själv, det gör han än. Gry vill gärna bli buren och underhållen men kan tack och lov spendera lite tid själv numera, gärna också med en bok (starkt släktdrag).

Åke låg stilla vid blöjbyten jämt, samma sak vid påklädning. Han är fortfarande väldigt lätt att både byta blöja på, ta till toaletten och klä på. Han finner sig i allt. Gry hatar att ligga stilla, både vid blöjbyte och påklädning.

I och med att vi nu lärt känna Gry mer har mycket av chocken lagt sig. Vi har lärt oss vad alla hennes små ljud betyder och vad hon vill och inte vill, även det är totalt annorlunda från Åke så klart. Nu KAN vi liksom henne och nu kan vi också börja se barnens likheter.

För visst är de lika! Det är något i grunden som gör att de båda påminner om varandra, något som inte går sätta fingret på. Deras personligheter kanske? Båda är väldigt ofta glada, särskilt som bebisar. Väldigt sällan gråt om de inte gjort sig illa eller är superhungriga.

De är båda matglada, också här särskilt som bebisar. Gapar och stoppar allt i munnen som sätts framför dem. Åke är numera rätt noggrann med vad han äter med det han gillar äter han mängder av.

Båda trivs i vagnen, något jag antar att de fått vänja sig vid eftersom de spenderar mycket tid i den. Båda älskar att bada, särskilt med varandra. Båda är sociala, söker ögonkontakt med folk på affären och ler glatt.

I grunden har vi två väldigt nöjda och trygga barn som samtidigt är så olika varandra. Och det är ju egentligen så enkel matematik. Gry är inte bara ett till barn, hon är ett NYTT barn, en NY människa som vi älskar precis som hon är.

Chocken över att ha två barn kommer nog aldrig att lägga sig dock. Fatta att jag liksom är tvåbarnsmamma? Att Åke är storebror? Att mina barn har syskon? Att jag ens kan skriva orden mina barn är en chock. Det är så hisnande, häftigt och underbart, kryddat med en skopa kaos så klart.

Åke och Gry i ungefär samma ålder.