elisabethlindroth.se

- bara en blogg

2020's värsta

elisabethlindroth.se Permalink24
Ni kanske minns min cliffhanger i förra inlägget? Nu är det dags att berätta om något som hände förra året (ovant att kalla 2020 förra året men vi vänjer oss!). 
 
Vet inte exakt hur jag ska formulera mig men hoppas att det sker naturligt längs vägen.
 
SÅ, förra året den här tiden var extrem tung för mig. Jag hade ganska precis flyttat till min lägenhet och hade för första gången ensamt ansvar för två barn varannan vecka, i en ny lägenhet där inga rutiner fanns alls. Det var så illa att jag inte ville att Olle skulle komma dit och träffa mig och barnen, för jag var helt säker på att han skulle dra när han såg hur jobbigt allt var. Jag ville inte att någon skulle veta. Till slut fick jag panik efter en alldeles särskild tung dag och skrev till 1177 när barnen somnat. Jag var rädd att jag på riktigt höll på att bli galen och att mitt liv aldrig någonsin skulle bli bra. Jag bad alltså om hjälp, skrev att mitt liv var ohållbart, att jag inte kunde sova eller slappna av. 
 
Fick tack och lov hjälp väldigt snabbt, bland annat sömntabletter utskrivna samt en kontakt till en psykolog. Jag hade ingen erfarenhet av psykologer, förutom att jag en gång i gymnasiet försökte prata med en om pappas död men det slutade bara med att jag pratade om killar, samt samtal med en kurator efter att tvillingarna dött. Så jag var helt ovetande om hur det kunde vara, hur en psykolog jobbar.
 
Första mötet var jobbigt, jag var väldigt skör och grät. Kände hur jag verkligen behövde nysta i allt jobbigt jag varit med om och hur min dagliga stress höll på att äta upp mig. Fick en ny tid veckan därpå och då var jag mer samlad. Psykologen, en man i övre medelåldern, kom fram till att jag absolut behövde jobba på min självkänsla och drog fram ett material som jag skulle börja jobba med. Det var flera kapitel och vi skulle gå igenom ett kapitel per möte. 
 
Återigen, jag hade ingen erfarenhet av psykologer men förvånades gång på gång över hur han betedde sig mot mig. Jag kände mig inte avslappnad och trygg, utan mer på min vakt. Kanske var det för att han skrattade åt saker jag sa på ett rätt oseriöst sätt, sa saker som: Du är så rolig!!! och frågade väldigt mycket om min nya relation, nästan bara om den faktiskt. Han var väldigt nyfiken och ville veta mycket om passionen och hur vi hade det. 
 
Nu hoppar vi lite framåt i tiden här, till sensommaren 2020. Då hade jag nämligen ett möte med en annan psykolog, för att avgöra om jag skulle utredas för ADHD (skrev om det här). Fick då träffa en supermysig kvinna som lyssnade. Hon skrattade inte, tog allt jag sa på allvar och fick mig att slappna av. Ganska snabbt i samtalet kände vi nog båda två att jag inte var i behov av vidare utredning, då jag faktiskt klarar av mitt liv rätt bra, saker som varit röriga hade börjat landa och jag fungerade helt enkelt alldeles för bra för att vara i behov av en diagnos. Psykoligen sa dock att jag förmodligen skulle gynnas av att fortsätta prata med min första psykolog, för att reda ut andra saker som jag varit med om.
 
När hon påpekade det kände jag direkt, NEJ. Jag sa det lite försiktigt och frågade om det inte fanns en möjlighet att få prata med någon annan, då jag inte riktigt kände att hans arbetssätt var något som passade mig. Den kvinnliga psykologen såg frågande på mig och bad mig utveckla. Jag berättade då om hans sätt att jobba, när han kände på mig för att se om jag andades rätt, att han frågade om det var okej att han tog under min tjocktröja och att han i samband med det också sa att jag var vältränad. Att han en gång sagt saker om mig som jag inte berättat för honom och att han pratade med mig på ett sätt som gjorde mig obekväm. Jag berättade om de övningar han skulle ge mig efter att han känt hur jag andades men aldrig fick och om hur han avbröt min behandling när jag bara var på kapitel tre i mitt häfte, eftersom jag verkade må bra (mitt förhållande med Olle började bli tryggt). Hur jag gick därifrån utan övningar, med sämre självkänsla och samma stress inombords. 
 
Det här var ingenting jag direkt hade reflekterat kring tidigare, förrän jag sa det högt. Efter att han känt på mig första gången minns jag att jag frågade en annan person som också gått dit om hen hade varit med om samma sak, men i övrigt tänkte jag väl att det är så psykologer gör. De lägger sina händer precis under ens bröst, samtidigt som de står bakom en och ber en andas. De flyttar sina händer mellan ens bröst och kommenterar ens kropp. De säger att man gillar att måla och skriva på sin fritid, fastän man inte sagt det.
 
När jag kom hem från mötet med kvinnliga psykoligen grät jag. Kände mig så liten och dum. Tänkte att jag, när jag äntligen skulle få den hjälp jag tagit mod till mig att be om, bara behandlades som något oviktigt. Tänkte att han, i sin maktposition, utnyttjade en person som var i så stort behov av hjälp. 
 
Efter ett par veckor ringde den kvinnliga psykologen upp. Hon berättade att det jag berättat var något som oroade henne. Hon sa att en psykolog aldrig ska röra sin patient och aldrig bete sig som han gjort. Hon frågade om det var okej att hon tog det här vidare, vilket jag så klart sa att det var. Efter ytterligare ett par veckor ringde hennes chef och jag fick berätta allt igen. Fick då veta att det eventuellt fanns fler saker med denna man som inte var bra och att det nu skulle föras vidare till regionschefen (osäker på titel här). ÄNNU ett samtal senare, där jag fått berätta allt och blivit lovad att ingenting skulle avslöjas för denna psykolog om mig kom ett löfte om att nu skulle åtgärder vidtas. Hur och när var oklart men något skulle ske och jag skulle kontaktas så snart det gjorts. 
 
Veckorna gick. Jag hörde ingenting. Skickade sms till personen jag senast varit i kontakt med, den som skulle vidta åtgärder. Han ringde upp för att berätta hur det gått. Den manliga psykologen hade konfronterats med min historia. Han kände inte till något av detta, hade ingen aning om vad jag berättat och mådde "SÅ DÅLIGT" över situtionen. Han, som antecknat flitigt i mina journaler under alla mina besök, hade inte skrivit ETT ENDA ord om att han känt på mig för att känna att jag verkligen andades ända ner i magen och att han skulle ge mig andningsövningar, som jag aldrig fick. 
 
Mannen fick en tillsägelse. Jag fick panik, för hur skulle jag någonsin kunna visa mig där han jobbar igen? När han också visade sig veta saker om mig som jag aldrig berättat, hur mycket mer visste han då? Han skulle fatta att det var jag som berättat. Nämnde detta för hans chef, att jag ju inte skulle våga gå dit han jobbar igen. Fick då tipset att gå någon annanstans. Psykologen fick en tillsägelse. Ord stod mot ord och hans vägde tyngre än mina. 
 
Så sammanfattningsvis; jag sökte hjälp, fick ingen hjälp. Jag vågade säga till när det blev fel, fick starkt medhåll från hans yrkesgrupp att han gjort fel men det enda som hände var att jag blev ännu mer rädd och ännu mer stressad. 
 
Vet inte exakt vart jag vill komma med att berätta det här, förutom att det så klart är skönt och fint att dela med sig av. Men jag tror, eller nä, jag vet, att det här har lett till att min självkänsla nu nästan är på botten. Det var som att hans beteende stampade ner den bit som var kvar av mig och nu känner jag mig ännu mindre. Jag är liksom inte ens värd att hjälpa? Det jag känner är inte viktigt eller på allvar. En högutbildad, äldre man har rätt att bete sig hur som helst och komma undan med det. 
 
Kvar sitter vi, de små, nedtrampade kvinnorna och undrar: vart ska jag vända mig nu?
 
 
#1 - - Emma:

Nä, fy fan! Sjukt vidrig människa!! Känner så med dig. Jag gick till en manlig samtalskontakt när jag var på botten, det funkade inte pga han förminskade mig och ifrågasatte mina val. Avslutade kontakten. Går nu sedan ett år tillbaka till en underbar och fantastisk kvinna som stöttar mig helt och fullt, hon är min räddning. Jag hoppas att du någon gång vågar träffa någon ny att prata med, det kan verkligen göra skillnad. Många kramar till dig!

#2 - - C:

Men Elisabeth,❤️
fy så hemskt att en psykolog ska utnyttja en person som är i behov av hjälp ! Jag blir så arg o ledsen när jag läser det . Han skulle ju bli av med jobbet på direkten , hur många har han utnyttjat och hur många fler kommer bli utsatta för den personen ? Men jag förstår att du känner dig liten och maktlös, för vem ska man höra av sig till , vem ska tro på en , när det är ord mot ord ?
Kan man inte anmäla när man tycker man blivit felbehandlad inom vården ? Är det nåt man skulle kunna göra ? Jag vet inte , känner bara att man vill ju inte att han ska fortsätta att jobba som psykolog . Det var inte han som försökte få kontakt med dig en gång när du var själv i din lägenhet? Kommer bara ihåg att du skrev nåt om det ? Kramar till dig ❤️

#3 - - Annica:

Så himla fel, så jävla fel!
Hoppas att du vågar söka hjälp även om jag förstår att det Känns sjukt svårt nu. Kanske videosamtal med en psykolog skulle funka bättre?
Om du orkar kan du ju också pröva att höra av dig till patientnämnden ang hans trakasserier. Det är ju svårt när ord står mot ord (även om jag såklart tror dig) men nåt måste man ju kunna göra!
Styrkekram <3

#4 - - Anna:

Usch, jag vet knappt vad jag ska säga. Att bli utnyttjad i en sårbar situation av en person som man ska ha förtroende för. Fruktansvärt!

Du är värt så mycket!

#5 - - Nina:

Vilket as! Hoppas att fler träder fram och ger sin bild för det har säkert hänt fler. Jag hoppas verkligen att du kan få hjälp från annat håll. Kanske testa en digitalt om det inte finns någon inom rimligt avstånd. Ta hand om dig!

#6 - - L:

Vilken obehaglig upplevelse! Det är ju så viktigt med förtroende för en psykolog där man lämnar ut sitt innersta. Jag undrar om jag träffat på samma psykolog, Inga fysiska närmanden men jag kände inte förtroende för honom. Han skrattade på "fel ställen" och kommenterade lite underligt vilket inte skapade förtroende. Tvekar nu att söka via 1177 så länge jag är kvar på samma VC men att gå privat drar ju snabbt iväg i kostnad. Hoppas att du kan hitta andra vägar till den hjälp du självklart är värd att få, du är viktig för många, inte minst för dig själv! <3

#7 - - Maria :

Fy faan vilket svin! Det är väldigt tråkigt att du har råkat ut för det här.

#8 - - Hannah:

Men fy vilket övergrepp av mannen och sen av hans chef att inte vidta några åtgärder! Och orimligt att inte stötta dig till att hitta någon annan att få stöd hos. När de som ska finnas till för att stötta i det mörkaste istället gör det mörkare - det är ju det största sveket!

Hoppas du till sist får det stöd du behöver för att byggas upp igen 🤍

#9 - - Emma:

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver om psykologen...Precis samma hände mig. Jag hade en konstig känsla redan första mötet med honom, jag kunde inte sätta fingret på vad det var men han fick inte mitt förtroende. Ganska snabbt började han påpeka att han kunde se hur jag andades fel, jag andades med bröstkorgen som att jag var i fara. Han kom runt och instruerade mig hur jag istället skulle andas.

Efter ett par träffar frågade han hur jag hade haft det sedan sist varpå jag svarade att det hade varit helt okej. Då avslutade han kontakten och sa att "vi bryter där och så får du höra av dig om du börjar må sämre igen".

Behöver jag ens säga att jag aldrig hörde av mig igen...

Svar: Tack för att du delar med dig. ❤️ Kan det vara samma psykolog eller bor du i annan del av landet?
Elisabeth Lindroth

#10 - - Linnéa:

Det här gör mig jättearg att läsa. Känner med dig! Alla förtjänar att träffa terapeuter som får en att ta sig själv på allvar och känna medkänsla med sig själv. Såna finns. Hoppas du får träffa en sån nästa gång! Tack för att du delar med dig.
//Linnéa

#11 - - E :

Så tråkigt att detta hänt dig! Starkt att du delar med dig! ❤
Jag har varit med om en liknande situation, när jag mådde lite dåligt efter att mitt barn föddes för några år sen. Jag sa till sköterskan på bvc att jag kände mig deppig och trött, och fick då rådet att söka hjälp på vårdcentralen. På vårdcentralen träffade jag en manlig läkare i övre medelåldern, som redan när han ropade upp mig hade ett överlägset sätt mot mig. Väl inne på rummet ber han mig berätta vad som är fel. Jag säger att jag är lite deppig och trött och vet inte om det är meningen att man ska må så och att bvc bad mig söka hjälp. Läkaren börjar då predika om att han minsann har skyldighet att meddela socialtjänsten om någon inte är i skick att ta hand om sina barn och att det finns mediciner att få om man är deprimerad. Jag svarar att jag vet detta då jag själv jobbar på socialtjänsten, men att jag verkligen inte mår så dåligt att jag inte kan ta hand om barnen, jag är bara så himla trött, samt att jag inte vill äta mediciner. Frågar om det finns någon annan hjälp att få (tänkte typ samtal med kurator). Läkaren säger då på ett väldigt hånfullt sätt att om jag själv inte vet vad jag vill ha för hjälp eller vill ha medicin, varför är jag ens där?

Svårt att beskriva detta scenario så man förstår, men jag kände mig iaf extremt nedtryckt av läkaren och fick ingen hjälp heller. Nu i efterhand kan jag ju förstå att jag var trött för bebis inte sov så bra och det tillsammans med hormoner var nog orsaken till mig deppighet. Jättebra att han var medveten om sin anmälningsplikt, men man kan lägga fram det på ett bättre sätt. Samt att jag tror bvc hade sagt till om de var oroliga för barnen.

Kontentan av detta har blivit att mitt förtroende för vårdcentralen inte finns, och jag drog mig för att söka vård väldigt länge efter den här händelsen. Ber om ursäkt för lång rörig kommentar, men ville bara berätta. Man ska inte bli nedtryckt när man söker hjälp, oavsett orsak ❤

#12 - - Sonia:

Fy fan vad vidrigt. Jag blir så upprörd. Varför är världen så orättvis mot oss kvinnor? Och hur många män ska få komma undan med sånt här skamlöst, vidrigt beteende? Beklagar att du var med om det här... Och att han får fortsätta jobba. Helt sjukt.

#13 - - Anna:

Helt vansinnigt felaktigt beteende! Och att hans ansvarige chef sedan behandlar dig så och inte hjälper dig vidare även om de inte kunde göra något åt psykologens anställning. 😡🤬 Själv träffade jag en magiskt bra psykolog hos Previa som verkligen lyfte mig. Ni har ingen företagshälsovård du kan vända dig till istället? Vc i vår lilla by har jag tyvärr inget förtroende för! 😰

#14 - - CC:

Vilken fruktansvärd upplevelse! Hoppas så att du kan hitta en bra psykolog att prata med! Och att den där mannen byter jobb så att ingen annan blir utsatt. :( Starkt av dig att ta det vidare och starkt att berätta här. Sånt maktmissbruk från hans sida. Man blir helt uppgiven.

#15 - - Linnea:

Åh herregud. Mitt hjärta spricker Så tragiskt och så hemskt. Så fint att du orkat ta detta vidare och så tråkigt att det inte har lätt till mer. Anmäl till IVO?

#16 - - L:

Usch vad jag känner igen dedär med att andas fel. Varit hos han och han bad mig ställa mig upp och ta ett djupt andetag. Jag andades med bröstkorgen så han tog sin hand på mig mage och höll där och bad mig ta ett andetag till.. Var där 2 gånger sen ville jag inte fara dit igen.

#17 - - Emelie:

Men usch vilket svin!

#18 - - Sandra:

Blir så vansinnigt arg. Ni verkar vara flera som varit med om samma sak. Svårare för arbetsgivaren att hänvisa till ord mot ord då. Han ska inte jobba som psykolog. Hoppas att du ska hitta en bra psykolog att prata med. Starkt att du berättar. ❤️

#19 - - Linnea:

Vilken hemsk hemsk upplevelse du haft! Blir först och främst förbannad över hans missbruk av förtroende och makt i förhållande till dig och att det hänt inte bara dig vad det verkar som i kommentarerna. Jag blir också ledsen över att du inte fick bra hjälp när du verkligen behövde det, och att hans beteende fick dig att må än sämre. Modigt av dig att försöka gå vidare med det och även att dela det här! De borde absolut ha agerat mer på vad du uppgett. Om det finns fler med liknande upplevelser av samma person kanske det går att få mer gehör hos chefen alt gå vidare till patientnämnden. Tyvärr förekommer rötägg och ofredanden även inom psykologkåren, även om jag önskar att det var fredat område. Det kanske känns pissjobbigt att ta steget till en ny kontakt nu, men det finns gott hopp om att det kan bli bättre nästa gång. Det finns många fina professionella psykologer, jag har träffat en hel drös av dem eftersom jag själv jobbar som psykolog. Håller verkligen tummarna för att du kan hitta fram till en sån nästa gång!

#20 - - Madeleine Ripa:

Åh Elisabeth! Så fruktansvärt! Jag vet hur svårt det är att be om hjälp, och att du då behandlas så här! Jag hoppas verkligen du har nåhpnstans att vända dig. Det borde väl egentligen vara deras uppgift att hjälpa dig med det men det verkar ju inte hända. Och hur många ställen finns det att välja på egentligen?

#21 - - Louise:

Så vidrigt. Jag är så ledsen för din skull. Och för mänskligheten.
Jag bor själv i Stockholm och då är ju situationen helt annorlunda. Har blivit värdelöst bemött av personer inom psykiatrin men också mött fantastiska psykologer och läkare.
Jag hoppas att du kan hitta en psykolog trots allt, kanske online, för det kan ge så mycket att få bena ut tankar och känslor med en bra psykolog. All kärlek!

#22 - - Liza:

Fyfan. Han borde fan spärras in!!

#23 - - Klara:

Usch, så förjävligt! Förstår att du känner dig lurad!
För ca 10 år sedan gick jag hos psykolog och hade en läkarkontakt där då jag även åt medicin. Tog upp flertalet gånger att jag gärna ville genomgå en neuropsykiatrisk utredning då jag alltid känt att något är ”fel” med mig. En dag på möte med denne läkare så mådde jag så dåligt (min vardag var kaos och mitt mående nere i botten) att jag bröt ihop och bara grät o grät. Då berättar läkaren att han skulle sätta en borderline-diagnos på mig, utan någon som helst utredning... Jag motsatte mig det då jag verkligen visste att det var något annat som var ”fel” på mig, fick då till svar ”det är typiskt folk med borderline att sätta sig på tvären och gråta när de inte får som de vill”. Så jag fick diagnosen borderline och efter att jag själv skrivit en egenremiss till habiliteringen gällande utredning, fått vänta över ett år innan möte med överläkare och psykolog där, så genomgick jag en neuropsykiatrisk utredning och fick diagnosen asperger. Det ”komiska” i det hela är att läkaren på habiliteringen hade träffat och jobbat med många personer med borderline (på annat jobb) och sa till mig att jag visade inga som helst tecken på borderline.
Så idag har jag min asperger-diagnos och en utav mina söner ska utredas för autism. Så tacksam för vad det hjälpt mig/oss i vardagen med att få rätt diagnos!

#24 - - T:

Fy fan, så starkt att du delar med dig! Du har ju gjort allt rätt. Blir så arg!!

Till top