Igår var det så dags för vårt tredje (och förhoppningsvis sista någonsin) ultraljud denna graviditet. Målet var att undersöka om min moderkaka flyttat sig från bebisens flyktväg, så att säga, och på så sätt fastställa om det är läge för kejsarsnitt eller ej.
I vanlig ordning var det med ganska tunga steg vi båda gick in i ultraljudsrummet. Jag är så otroligt tacksam över att de flyttat och gjort om det helt sen sist, det här har än så länge inga dåliga minnen i väggarna, fastän hela korridoren är förknippad med typ alla känslor som finns. Den korridoren är nämligen en kombination av mycket, där finns till exempel patientmatsalen, dit nyblivna och ömma föräldrar försiktigt vandrar med sina små bebisar i plastbalja men i samma korridor finns även rummet där våra tvillingar föddes. SÅ mycket historia för oss där alltså och vi båda känner oss så innerligt färdiga med detta om allt går vägen.
Ursäkta, sidospår nummer ett kom efter två meningar, det är lika bra att ni vänjer er, för mina känslor är all over the place.
I alla fall, jag slängde mig på britsen och slet upp tröjan och ner byxan, som man liksom gör per automatik nu för tiden. Inget är heligt längre. Barnmorskan (som vi också träffat ett gäng gånger under våra tusentals besök i korridoren) började kolla och jag fick som vanligt för mig att bebisen var död. Såg inte att den rörde sig alls och det såg sådär grått och stilla ut som när vi såg tvillingarna på skärmen sista gången. Ganska kort därefter sa dock barnmorskan att det var ett väldigt rörligt barn och jag kan för mitt liv inte förstå hur två personer kan se så olika saker.
Min hjärna stänger verkligen av allt förnuft i ultraljudsrum, det är som att allt bara kortsluts och blir svart.
Barnmorskan började i alla fall titta till moderkakan, som tack och lov flyttat sig! Från att ha legat nedtill ligger den nu endast framtill, vilket ju inte gör något alls inför förlossningen. Jag tror dock att detta barn är oerhört livligt eftersom jag känner rörelser så himla starkt och nästan ont, fastän moderkakan ligger framtill. Med Åke var det inte alls så här våldsamt.
Hela undersökningen tog ungefär tio minuter och helt plötsligt var vi ute i korridoren igen, omtöcknade men glada. Jag skulle träffa min aurora-sköterska en kvart senare, så vi satt oss i en soffa precis utanför förlossningen för att vänta. Under tiden hann flera barnmorskor passera och allas ansikten var bekanta. Tvillingarnas förlossning tog 15 timmar och sen låg vi ju kvar över natten, så vi hann avverka några uppsättningar barnmorskor och deras ansikten kommer alltid förknippas med det. Vissa av dem har varit med under Åkes första dagar i livet också och nästan alla verkar minnas oss. Vår historia är ju inte helt vanlig trots allt.
Leif åkte hem efter en stund för att hämta Åke på förskolan och jag fick gå in i ett förlossningsrum för att prata med underbara Grethel. Jag träffade henne inför Åkes förlossning också och det är så himla fint och tryggt att få prata av sig om sina oroligheter med någon som verkligen lyssnar. Igår hade Grethel en till kvinna med sig, som utbildade sig till att bli Aurora-sköterska. Jag kände direkt igen henne, det var den barnmorska som förlöste tvillingarna. Jag kan ha träffat henne någon gång sedan dess men det var liksom så himla starkt att se henne sitta där nu och jag blev helt fylld av känslor och minnen. Hon kom in precis när förlossningen hade tagit fart och gjorde den upplevelsen precis så bra som den hade kunnat bli.
När jag öppnade munnen för att säga något till henne, nickade hon bara i samförstånd och det kändes som att vi hade ett alldeles särskilt band mellan oss. Så fint och så känslosamt!
Vi gick igenom min journal från Åkes förlossning och häpnades tillsammans åt hastigheten. Från punkten där det stod något i stil med: ”Patienten är öppen 3 cm och ber om extra smärtlindring” kommer nästa punkt där det endast står: ”Krystvärkar”. När jag hör hela förloppet känner jag inte igen något, hela förlossningen är totalt suddig. Jag säger till de två kvinnorna att jag inte ens minns om det gjorde ont eller på vilket sätt, bara att jag då och även efteråt känt att jag inte var delaktig i händelsen.
När jag satt där och pratade kom jag fram till så himla mycket. Jag har alltid känt mig som en dålig mamma, som en person som inte har det i mig. Jag har känt mig utanför när andra kvinnor pratar om förlossningar och hur ont det gjorde, eftersom jag inte minns. Jag har känt att eftersom jag inte minns något och inte ens kan känna att jag varit med om en förlossning, är jag inte heller lika mycket värd som andra kvinnor som fött barn. Det är nog en stor orsak till varför jag känt mig så otillräcklig. Chocken över att allt kändes som ett toalt kaos, när jag bara ville ha lugn och ro efter tvillingarna, gjorde att jag inte älskade Åke direkt. När han kom upp på mitt bröst grät jag inte, jag ville bara att någon skulle ta honom därifrån. Jag har haft dåligt samvete över alla mina känslor från förlossningen och nu förstår jag varför.
Sköterskorna förstod precis hur jag kände och tänkte och Grethel sa också att hon tycker att vi ska göra upp en alternativ plan inför min förlossning i mars. Hon tror att det finns stor risk att det kommer att gå lika snabbt igen och la fram som förslag att jag kanske borde bli igångsatt när min kropp är redo, för att dels ens hinna in till sjukhuset i tid och för att få lite lugn och ro. Min största önskan denna gång är att jag vill vara delaktig, känna att JAG föder mitt barn.
Vi bokade in ännu en tid i februari, samt en tid med en läkare samma dag för att prata eventuell igångsättning. Det känns oerhört bra att någon lyssnar och tror på en, för på papperet kan min förlossning se rätt perfekt ut; det gick snabbt, jag minns inte smärtan, Åke var frisk, jag gick nästan inte sönder alls och återhämtningen var snabb. Däremot har upplevelsen blivit värre och värre i min hjärna för varje dag som gått under dessa två år och jag är väldigt noggrann med att lyssna på mina känslor nu. Jag vill få en chans att göra detta till en positiv upplevelse och kanske också lyckas undvika eventuella tunga känslor efteråt.
Ni som fött barn eller varit med om en förlossning, hur känner och kände ni efteråt? Ändrades känslorna med tiden? Ni som fått chansen att vara med om det igen, blev upplevelsen annorlunda? Berätta gärna!
Jag känner mig i alla fall otroligt glad för att allt såg bra ut med bebisen och för att jag kommit en bit på väg i planeringen (så gott det går att planera ett barns födelse) med hjälp av omtänksamma människor. Vi kvinnor borde få leva i känslomässigt vadderade miljöer hela graviditeten, där folk lyssnar, förstår och stryker medhårs. SÅ värdefullt!
Puh, skönt att få ur sig denna vägg av text! Det är alltid så efter diverse milstolpar, man inser först då hur orolig man egentligen har varit!
Ja just ja! Innan jag slutar för denna gång! Jag frågade ju barnmorskan som gjorde ultraljudet om hon kunde se snoppis eller snippis! Det är ju inte alls viktigt egentligen men vi kände på något sätt att vi ville veta.
Mest troligt bor det en vild liten lillasyster i min mage! Jag kan gråta bara jag tänker på det faktiskt. Det är så himla svårt att förstå att vi kanske får chansen igen, när jag på allvar trodde att vi fått våra två flickor och att det liksom var slut nu.
Sen kom så klart paniken också – hur gör man?! Hur ska jag kunna uppfostra henne till en strong, independent woman osv. Men det löser sig, allt löser sig ju till slut.
Vem du än är där i magen – du är så himmelens välkommen!
189
Och här sitter jag på Eddahallen och gråter,inte alls konstigt!😊
Jösses vilket starkt inlägg,mina känslor liksom bara bubblar. Jag skulle verkligen vilja göra resan en sista gång,uppleva en graviditet och förlossning en sista gång.
Så bra att ni fick ett bra ultraljud och att du fick ett fint Aurora bemötande.
Min första och andra förlossning var väldigt olika. Enda gemensamma var att det gick fort och fortare! Första var jag så borta,i en egen liten bubbla och åkte på en grav förlossningsskada. Andra upplevde jag att jag var mer med och ”vaken” och efter den förlossningen syddes två små skönhetsstyg bara. Det var typ ”plopp ” och så hade vi vår son där.
Hade också en på pappret bra förlossning, eller jag upplevde den som superbra och gav den tio av tio. Längtade på engång efter nästa förlossning. Födde utan smärtlindring och tyckte helt förloppet bara flöt på utan att göra sådär ont som alla säger. Tog 2h från att jag kom in till att hon titta ut. Vi hade de lugnt o mysigt i rummet och min sambo hjälpte mig så gott han kunde. Hade 3bm i rummet och de var verkligen över all förväntan. MEN.. jag kände inte heller den där omedelbara kärleken, istället titta jag på henne och skratta medans min sambo grät. Vi har knappt nå bilder från första tiden eftersom jag nog inte fattade vad sjutton som hänt(+mjölkstockning från helvete). Helt plötsligt var hon där och jag skulle känna så himla mkt för henne. Kände mest att det var svårt och att hon nog haft det bättre i magen.. idag är hon 1,4 månader och jag känner än idag att jag är nog egentligen inte mammatypen, visst älskar jag mitt barn men de är något som skaver.. hela våran första tid blev så fel. istället för att njuta så led jag varenda dag i flera månader. Och tycker ännu att de kan vara tufft men de blir ju roligare! Men så är jag gravid igen i v36, känner mig revanschsugen och denna gång mer förberedd på vad som komma skall. är så nyfiken på denna förlossning och hoppas av nån anledning att den tar lite längre tid så jag hinner förstå vad som händer.. ska framförallt bli roligt att ge min dotter ett syskon 🙂 lycka till med allt!
Åh, vad fantastiskt du återgav allt! Fick rysningar och gråt i bröstet! Jag gissade på flicka, och är så glad att ni är glada och ser något speciellt i det relaterat till er bakgrund.
Jag känner igen hur du beskriver förlossningen med Åke. Jag kommer inte ihåg mycket! Jag kommer ihåg fragment. Förlossningen tog fem timmar, och jag kommer ihåg ca tre minuter av dem. Allt flöt ihop i en dimma, en timme kändes som en minut! Jag var så djupt inne i min bubbla. Jag var knappt ”där”, utan i något slags alternativt universum. Men jag upplever det som positivt! Jag gick in i ett primal state.
När A ploppa ut så var jag i TOTAL chock. ”är det klart nu?!”. Jag kunde inte tro att det inte blev värre än så. Jag hade kunnat tänka mig att göra om det direkt igen.
Jag födde våran son Hugo nu i november, jag kände väldigt mkt kärlek men samtidigt fattade jag knappt vad som hände.
Min förlossning höll på i 21 timmar innan en läkare gjorde en undersökning och skrek ut:”Det blir akutsnitt, NU!” Min fästman fick operationskläder kastade på sig och fick byta om snabbare än snabbast, jag blev sedan ivägrullad.
När min fästman kom med Hugo i famnen till mig som fortfarande låg kvar på operationsbordet visste jag inte hur jag skulle reagera, all personal åh:ade sig och sa:”Åh, nu är han här, vad fin han är”. Jag bara låg där och kände; Jaha, okej, där är en bebis ja. Kände nog lite att jag blev snuvad på själva födandet när jag hade kämpat så länge med värkarna… Det blev inte som jag hade tänkt mig och jag kunde inte riktigt ta in att denna lilla knodd faktiskt var han som legat i min mage under hela graviditeten. Det var först ett par timmar senare som jag förstod vad som hade hänt och när jag gjorde det kom väldigt mkt kärlek.
Ibland när folk säger att jag fick kämpa länge och verkar ha haft en jobbig förlossning så svarar jag:”Äh, jag blev ju snittad, så jag kom ju undan lindrigt, jag kom ju aldrig ens till krystvärkar, SÅ jobbigt hade jag det inte” Jag trycker ner mig själv, är precis som att jag inte har fattat det än att föda genom kejsarsnitt är minst lika påfrestande för kroppen eller lika värdig som en vaginal förlossning. Har nog inte riktigt smält allt än, är ju trots allt bara 2 månader sedan (på dagen!😊) våran lilla grabb kom.
Gud, supergrötig kommentar, men lite så är mina tankar efter min förlossning 😊
Åh vilket underbart inlägg. Så många bra besked, vilken lättnad! Du förtjänar så att få din oro stillad.
Min första förlossning tog 1 timma och 25 min. Jag hann vara inne i tio min sen var bebisen ute. Direkt efteråt var jag chockad men glad. En tag efteråt tyckte jag att det var en så häftig upplevelse, att föda barn. Men ju längre tiden gick och ju mer jag tänkte på den ändrades mina känslor och min bild av förlossningen. Jag kände mig inte alls delaktig, hade ingen som helst kontroll eftersom att smärtan kom så snabbt och så starkt. Jag kände det nästan som ett övergrepp där inne på förlossningen när de slet av mig kläderna, försökte tappa mig på urin, särade på mina ben för att jag skulle börja krysta osv. Alltihop utan att jag kunde påverka det. Jag var så borta av smärta och kunde inte sammarbeta alls.
När jag sedan blev gravid igen blev oron större. Dels oro för att tappa kontrollen igen, oro över att förlossningen skulle starta hemma, oro för smärta. Jag borde nog ha gått på aurorasamtal men stoppade lite huvudet i sanden och tänkte att det ordnade sig. Hursom, förlossning nr två blev så bra. Det är det bästa jag varit med om. Fick komma in direkt, kunde bada vilket smärtlindrande otroligt bra och lustgasen tog bort nervositeten. Jag var coollugn under hela förloppet utom kanske sista fem minuterna. Jag är så glad att jag fick revange från första gången. Det enda jag kunde säga när min bebis var ute var: jag klarade det, jag klarade det, jag klarade det! Fantastisk lycka! Alla har rätt till en trygg upplevelse när de ska föda barn. Oavsett om man snittas eller föder vaginalt.
Min första förlossning var vi inne 12 timmar innan bebisen föddes. Förutom en timme då jag inte minns något pga smärtan så flöt allt på i lagom takt. Fick eda och efter det kunde jag vara mer med. Min mamma som är barnmorska och mycket erfaren upplever att alla kvinnor har olika ont. En del har helt enkelt mer ont, det handlar inte om att tåla smärta bättre. Mycket viktigt tycker jag då det annars är mycket prestige i att vara med i stunden, inte skrika osv. Min andra förlossning gick mycket snabbare, vi var inne 2,5 timme och allt är som ett töcken. Minns knappt någonting och efteråt kändes det lite som ett trauma. Hann inte få eda som jag ville. Ville så gärna ta upp bebisen själv på brösten, vilket jag gjorde men inte minns. Tyvärr minns min man inte mycket heller och journalen är inte så informativ. Kort efter förlossningen blev bebisen mycket sjuk pga komplikationer under förlossningen. Trots att allt gick smidigt och bra blev han så sjuk och vi fick ligga på neo i två veckor. Detta gjorde att jag inte riktigt kunde bearbeta förlossningen direkt efteråt. Känner dock att jag gjort det nu. Vet inte om fler barn är för oss pga sjukdom som gör det svårt att bli gravid, mycket oro under graviditeter, att lillebror blev sjuk samt en jobbig andra föräldraledighet (som snart är slut, puh!). Vill inte skrämma upp dig utan bara berätta hur det varit för mig. Du förbereder dig psykiskt, personalen finns där och din kropp vet vad den ska göra. Försök lita på de förmågorna! Kram
Blir tårögd av allt du skriver, vackra människa. Har haft den sagolika turen att få föda fram 3 barn. #1 tog ca 24 timmar, utan smärtlindring, lät bara kroppen göra sitt hade mentalt förberett mig och litade verkligen på att den kan det här. En magisk förlossningen, ont förvisso men bär den stolt med mig. Hade inga känslor alls dock när lilleman las upp på bröstet. Men man var ju helt sjukt slut å bortom denna väld. Tror man hamnar i någon slags chock, tog ca 3 dygn innan kärleken kom smygandes å den växer ännu 15 år senare. Det är ju så obeskrivligt att man kan känna så mkt kärlek. Vilket privilegium.
#2 tänkte jag kaxigt detta kommer ju gå lika fint, kanske lite fortare tänkte jag. Men å My å My. Efter 11dagar över tiden skulle det sättas igång ( ngt jag verkligen ångrar) visste inte bättre men kroppen svarade med hysteriska onda verkar helt oregelbundna gick inte att parera på något sätt. Tog all smärtlindring som fanns men inget hjälpte på något sätt, allt vart fel från början till slut å tillslut slet dom ut flickebarnet med sugklocka å en som låg å pressade på magen. Känner att jag blir så upprörd efter så många år ändå, att jag inte stod på mig mot den ” onda barnmorskan ” vi klickade inte. Nåväl allt gick ju bra tillslut å kärleken kom nästan direkt, var så saligt glad att få en flicka. Å tacksam, så oerhört tacksam.
#3 gick fortast igen bedövning, lite lustgas 50 min på förlossningen å hon var ute. Även här kom kärlen efter drygt en v. Så med facit i hand så låt kroppen sköta sitt, hjälp den på bästa sätt å låt kärleken komma när den vill. För den kommer ju förr eller senare å med besked. Inget rätt eller fel alla är olika å allt kommer att ordna sig på ett eller annat sätt. Lycka till med allt!!! 💗
Vad skönt att bli tagen på allvar! Och samtidigt helt vansinnigt att det ska vara något man ska behöva vara tacksam över, det borde ju vara en självklarhet! Jag har två barn med samma åldersskillnad som det blir på Åke och lillasyster 🙂 Jag upplevde också att lillasyster levde loppan i magen, var nästan orolig över vad det var för illbatting som skulle komma till världen! Men än så länge är hon lugn och snäll. Min barnmorska tror hennes livliga rörelser berodde på att hon var ganska liten vid födseln (men nästan 3 kg så inte skadligt liten) och därför hade så pass gott om plats hela tiden så hon kunde röra sig bäst hon ville. Stort lycka till med allt!
Jag blir så rörd av er resa, och att ni snart är i mål. Vi sitter lite i samma båt, jag har mist 1 tvillingpar, haft ca 6 missfall sen kom sonen. Allt var rosor fram till v 28+5 då han bestämde sig för att komma ut. I raketfart dessutom, 25mil till sjukhuset enkel resa och hjärtat i halsgropen. Fick en vanlig vaginal förlossning utan bedövning lustgas eller andra konstigheter. Jag minns inget. 11 dagar på neonatal sen gick han bort i blodförgiftning, det också med ett snabbt förlopp. Jag minns inget, eller jo jag minns hur hans hår kändes mot mina läppar men allt annat är borta. Blev gravid igen snabbt inpå Vilket jag trodde va omöjligt, sitter nu här gravid i v 20 och är totalt livrädd. Blödning fram till v 15 då de va tvilling graviditet, ena klarade sig inte. Går detta bra för oss och den lilla grabben i magen så ska jag faktiskt aldrig mer ens försöka. Både kropp och psyke mår så himla dåligt.
Jag vill även tacka för att du varit så ärlig och öppen i din blogg, det har hjälpt oss att våga öppna upp för folk runt om.
Hade en kanonbra förlossning, på pappret framförallt. Snabb (4,5timme från första värken) och utan komplikationer.
Dock hade jag en fruktansvärd graviditet, psykiskt och fysiskt. Om man börjar fysiskt så kräktes jag enormt mycket, var inlagd och fick även åka och få dropp varannan dag i några veckor. Sista gången jag spydde var i vecka 34 och det började i vecka 5… Allt mellan 1 gång om dagen upp till 20 gånger. Sammandragningar började jag få i vecka 21 och blev sjukskriven för det i vecka 29.
Psykiskt: Led av förlossningsrädsla innan graviditeten och den blev ju inte bättre av att jag blev gravid och ingen i sjukvården först tog mig på allvar. Efter tjat och påtryckning från min mamma fick jag träffa en på aouramottagningen runt vecka 16-17 om jag inte minns fel. Där var jag på 4 besök och även ett på bb. Fick tid för igångsättning i vecka 38 om inte förlossningen startade av sig själv (vilket den gjorde).
När förlossningen startade blev jag kolugn, var inte det minst rädd längre. Och enda gången under själva förlossningen jag blev rädd var dom 2 första krystvärkarna när jag inte fick krysta för att Harry skulle komma ner lite till.
Efter förlossningen förstod jag inte att han var min, dels för att förlossningen gick så fort men framförallt för att jag bara hade kunnat tänka på all skräck och rädsla inför förlossningen under hela graviditeten. Sen spädde säkert det på att vi inte fick åka hem förens han var en vecka då han fick gulsot.
Tror det tog över 3 månader innan jag verkligen landat och började älska honom.
Och jag kan tänka mig att försöka skaffa mer barn för förlossningsrädslan är som bortblåst, vilket är sååå skönt! 😃
Jag hade Grethel på Folkes förlossning! Älskar henne och vill aldrig ha nån annan, men om det blir ett till barn så kanske det blir nån annan. Ögonblicket när vi kom in i förlossningsrummet (och jag hade varit nervös att få nån flummig, hur känns det nu-människa) och Grethel presenterade sig och pekade med hela handen och sa” Nu gör vi så här..”, det var underbart. Jag hann trycka ut Folke 10 min innan hennes skift slutade så hon var med oss hela vägen.
Jag ville också bara sova efteråt, vara ifred. Det tog ca 6-8 veckor innan jag började knyta an till Folke, när jag frågade min man vad han kände när han såg på Folke (då var han kanske 4 v), för jag kände typ inget så fick jag en väldigt konstig och oroad blick, och sen sa jag inget mer om det. Men jag nämnde det på återbesöket och då sa barnmorskan ”ja det tar oftast ca 8 veckor”. Varför har inget sagt det?? Då hade jag tyckt att jag var mycket mindre konstig. Nu vet jag att bebisar är inte min grej, snart-två-åringar är min grej.
Ser att du redan fått massa svar men eftersom du ställde frågan kommer lite av min upplevelser här. Första förlossningen startade med värkar och själva krystfasen var en lång historia. Fick inte direkt några skador men var ändå helt slut o mörbultad efter. Men det som dröjde sig kvar och blev en besvikelse var ett väldigt dåligt bemötande under BB-tidensom i sin tur ledde till misslyckad amning. Detta satt kvar som känslor av misslyckande och ångest.
Förlossning nr 2 (2 år senare) bestämde vi oss för att åka till ett annat förlossningssjukhus med gott rykte. Den förlossningen startade på helt annat sätt med vartenavgången först men utan värkar så det var gott om tid att åka. Jag var inställd på ”det värsta” men förlossningen gick så smidigt som det kan gå. Inte den minsta spricka trots att det gick snabbt på sluter men jag var med hela tiden och kände mig stark och pigg efter. Bemötandet var SÅ bra och jag kände att den upplevelsen verkligen läkte mig och det kändes så fint att ha fått en bra upplevelse denna gång eftersom vi inte planerar för några fler barn. Amningen funkade också och jag fick på nått sätt bekräftat för mig att den första upplevelsen inte var mitt fel och det hjälpte också till att kunna gå vidare och släppa känslorna kring det.
Så förlossningar och upplevelser kan absolut bli helt olika och du har ju dessutom mer erfarenheter med dig i bagaget som påverkar. Jag hoppas det kommer gå fint för dig oavsett på vilket sätt det sker.
Så fint att du delar med dig, blir alldeles tårögd vet att läsa. Min första förlossning gick också otroligt snabbt, från noll till hundra och fyra timmar efter att jag vaknat av en värk var min son född. Hela förloppet gick så snabbt och var så intensivt med täta värkat så efteråt kändes allt helt dimmigt. Efter förlossningen kände mig så misslyckad för jag hade liksom sett framför mig att jag skulle vara så cool och ”andas mig igenom smärtan”. Men istället skrek jag rätt mycket och kände att jag inte alls hade kontroll över situationen. Efter förlossningen sa barnmorskan som förlöste mig att ”nästa gång får du campa utanför bb några veckor innan bf”. MEN min andra förlossning var en helt annan upplevelse. Visserligen gick den också snabbt men jag fick vila mellan värkarna och jag kände hela tiden att jag hade kontroll över situationen. Så härligt. Jag hoppas verkligen att du kan få vara med om samma sak, det har man bannemig rätt till som flödande kvinna!! Ska bli så spännande att se vem som gömmer sig där i magen hos dig så smånigom.
Åh jag gråter floder här alltså, skyller på amningshormoner! Du är så himla modig som delar med dig så ärligt om hur det känns för dig! Jag blir så innerligt glad för din skull att någon lyssnar på dig och ger dig utrymme att få berätta, för det är SÅ viktigt! Jag hoppas att din förlossning kommer gå bra och att du får en bättre upplevelse denna gång! Jag ska heja på dig härifrån ❤
Jag har ju en son som är lika gammal som Åke och fick för 6 veckor sedan en dotter. Jag sattes igång denna gång på bf-dagen pga känslomässiga själ. Jag har varit med om grova sexuella övergrepp, så för mig var förlossningen med barn nummer 1 känslomässigt jobbig för att som du skrev, inget är heligt under en graviditet och förlossning, alla har tillgång till ens kropp och det hos mig triggade igång jobbiga kroppsliga minnen. Exempelvis händer som tar på min kropp kan liksom kroppens reflexer inte skilja från förlossning ( som är något helt normalt) och övergrepp (som är något onormalt), utan de känns samma och hotfullt änfast förnuftet vet att jag är i en trygg miljö och att ingen vill mig illa. Så därför fick jag sättas igång för att allt skulle gå långsamt och alla barnmorskor informerades tillexempel om att de innan de tog på min kropp tydligt skulle förvarna, berätta anledningen och göra det i min takt osv. Den här förlossningen gick jättefort, precis som du beskriver din med Åke. Men jag kände ändå till skillnad från förra att jag hade kontroll, och att jag på mina villkor födde fram denna bebis. Så himla häftig känsla! Och jag är så himla glad och tacksam för all fin personal som så respektfullt och fint hjälpte mig både före förlossning, medan och efteråt. Jag har mått toppen efteråt, både fysiskt och psykiskt! Jag som räknat med att vara ett vrak mår bara så bra och är så lycklig. Mest tack vare att förlossningen som jag gruvat över i nio månader skulle kännas som ytterligare ett övergrepp bara kändes som en förlossning där jag fick träffa vår efterlängtade lilla lillasyster! Förövrigt så hade jag också gruvat för själva igångsättningen då många säger att värkarna blir okontrollerade gör mer ont osv, plus att jag kände en sorg över att missa det där spännande med att det sätter igång hemma. Men det var lika spännande att känna värkarna bli starkare och starkare där på förlossningen och det gjorde inte alls ondare för mig, men gick fortare bara (vilket ju också kan ha och göra med att det var barn nr 2) och allt var så lugnt och kontrollerat!
Och grattis till ett litet snipp-barn! Med en sån klok och reflekterande mamma så kan hon inte bli annat än fantastisk ❤ Lycka till och förlåt för Wall of text! 😅
Jag tycker känslan blir mer diffus med tiden, men det är väl designat så att man ska glömma tänker jag. Nu kan jag tänka ”Födde jag henne för 15 månader sen? Neeeh”. Men det gjorde jag ju 🙂
Men nu inför förlossning nr 2 har jag funderat ut saker jag tyckte var bra och saker jag gärna vill göra annorlunda, sen om det blir så är en annan femma, men min intention till en annan förlossning kan ju finnas där ändå
Grattis till en pigg bebbe och att ni får göra förlossningen så som ni ändå hade tänkt från början om jag inte misstar mig 😀
När vår son föddes så var det en tuff förlossning, värkarna avtog så fick värkstimulerande och höll på hela dagen, minns ingenting mer än att jag var hysterisk för att det gjorde så ont hela tiden. Hade total panik och kunde inte sluta skrika. Han låg i vidöppet läge tror jag det hette? Slutade med sugklocka. Kände mig brutalt misshandlad efteråt, kunde inte ställa mig upp ens. Hade så ont där nere efter och kunde knappt sitta, var såå slut i kroppen så det tog flera veckor innan jag kunde gå riktigt. Och var så slut även psykiskt. När vår dotter sen föddes i höstas var det sån revansch för mig själv!! Hade förberett mig mycket bättre med andningen osv och från att vi kom in till att hon var ute tog det mindre än 4 timmar. 4 timmar där jag kände att jag hade kontroll hela tiden och att min hjärna och kropp samarbetade. Så fort hon var ute så kände jag mig i princip som innan jag blev gravid. Hoppade upp ur sängen och gick och duschade. Hade inge ont efter och mådde så bra både fysiskt och psykiskt! Sedan visade det ju sig att hon var sjuk, så jag vet inte om jag bara kopplade bort mig själv för att kunna fokusera på henne. Men oavsett är jag otroligt tacksam <3 tänker ofta på den förlossningen och känner mig stark.
Tack för att du delar med dig. Skönt att du får prata med någon!
Jag bearbetar fortfarande min egen förlossning. 48 timmar tog den. 16 timmar var vi på förlossningen. När min fina Aron föddes andades han inte och vi fick skrivas in på Neo. De första timmarna efter var värst. Jag tillät mig inte få känslor ifall han inte skulle överleva. Läkarna sa att det var kritiskt. Några timmar senare, med hjälp av alla möjliga apparater och läkare, stabiliserades läget och Aron kunde syresätta sig själv. Då släppte jag alla spärrar och jag kunde inte hålla emot alla känslor jag kände för honom.
Stort lycka till och skönt att du får prata av dig med någon.
Skönt att det gick bra och att du fick träffa några som lyssnade. 🙂 Själv var jag hos en läkare i onsdags och diskuterade igångsättning. Kändes som en stor lättnad att bara bli lyssnad på! Förra förlossningen kände jag mig helt övergiven då vi inte fick komma in med oregelbundna värkar och sedan när allt satte igång så blev vi hänvisade till ett annat sjukhus. Hann bara vara inne på förlossningen 20 minuter innan bebis var född. Därför ska jag eventuellt bli igångsatt nu. Men jag har bestämt mig för att jag endast tänker välja igångsättning om det går att göra på det mildaste sättet, dvs ta håll på hinnorna. Annars får jag försöka förbereda mig så gott det går på att eventuellt föda hemma, i bilen eller i ambulansen. Känns i alla fall så mycket bättre nu när jag har ett ”val” och efter att ha blivit hörd. De ska även skriva i min journal att jag FÅR komma in till förlossningen om jag ber om det. 🙂
Vad fint du och alla som kommenterar berättar om sina upplevelser! Jag önskar dig all lycka till med det du och ni har framför er!
Själv har jag två barn och fyra missfall i bagaget. Mina två graviditeter och förlossningar har varit ganska normala utan komplikationer. Jag minns just ingenting mer än fragment och det min man har berättat, trots att jag inte var påverkad av smärtstillande. Första tiden var jättejobbig, amningen funkade dåligt och jag kände mig dålig. Inget rosenskimmer alls. Idag är mina barn 5 och 8 och jag älskar dem mycket! Har försökt få ett till barn, faktiskt lite av anledningen att jag trott att jag skulle njuta mer av bebistiden. Nu visade det sig inte vara så lätt så vi har gett upp försöken. En del av mig känner en sorg samtidigt som jag känner mig både tacksam för det jag har och en liten lättnad över att jag inte ska utsätta mig för det jobbiga igen… Knepigt.
Jag tror dock att alla mina, dina och andras känslor beskrivna här ligger inom det som förmodligen är att betrakta som ”normalt” (vet att jag låter som någon jobbig BVC-sköterska, men jag tror att det är sant). Det som är jobbigt är att det känns lite skam- och skuldbelagt att prata om allt som är jobbigt. Om alla känslor man borde känna men inte känner. Eller tvärtom. Så det är så befriande att läsa din blogg och alla kommentarer. Fortsätt vara öppna och ärliga! Kram
Så intressant att läsa allas kommentarer. Som förstagångspreggo har jag mest tänkt att jag hoppas på att det inte blir allt för utdraget utan går fort. Men förstår att det då blir svårt att hänga med mentalt. Ja gudars, detta med förlossning blir intressant….
Har nu läst allas kommentarer och det är ju så häftigt hur olika allas förlossningar varit.
Min förlossning började med lite värkar hemma, först förvärkar(som jag haft mycket av tidigare i graviditeten) och sen blev dom regelbundna och jag började fatta att nu är det dags! Jag ringde ganska tidigt till förlossningen för jag ville få komma på kontroll för det var kväll och vi hade min bonusson hemma(vi har inga släktingar eller bonusen mamma i närheten utan bara en vän som skulle ta honom). Barnmorskan tyckte iaf att vi skulle vänta, duscha osv. Värkarbetet fortsätter och jag känner mig lugn i det och andas på bra, försöker sova men det går inte och vid ett på natten så kommer det en monstervärk och jag ringer till förlossningen igen för jag kände att fortsätter dom så kommer jag inte klara länge till utan smärtstillande. Vi är välkomna upp för kontroll men ska förbereda oss på att få åka hem igen. Det dröjer 1,5h innan vi är uppe på förlossningen och väl där tittar barnmorskan, som möter oss, på mig och säger att ja ni ska då inte åka hem igen(skit också, vi som lämnade väskorna i bilen😂). Vi tar det lugnt, pratar om hur jag vill att förlossningen ska vara, hon sätter på ctg och lämnar oss sedan i ca 20 min. När hon kommer tillbaka så ska hon kolla hur öppen jag är och då visar det sig att den lilla damen ligger i sätesbjudning! (var för övrigt öppen 4cm) Så efter extra koll med ultraljud så gick allt väldigt fort och nu blev det jobbigt tyckte jag. Många människor, många som tog på mig, pratade med mig osv. Läkaren sa att jag skulle fortsätta ha värkar för att livmodern skulle dra ihop sig bättre så jag fortsatte ha värkar fram tills jag fick bedövningen. Sen blev det snitt och ut kom min lilla flickan kl. 05.35! Dröjde någon vecka innan jag kände några direkta känslor för henne men annars gick allt bra. Länge(och egentligen fortfarande) då kände jag mig snuvad på min förlossning. Jag va bitter på min bm på MVC som hela tiden sagt att hon låg med huvudet neråt när hon i själva verket låg med rumpan ner hela tiden i magen.. Men det har jag lagt bakom mig nu.
Det va en hel roman och jag hade kunnat skriva lika mycket till😂